Bara bråk
Jag (tjej) och min sambo (man), båda 30 år, och har varit ett par i sex år. Vi har nu kommit in i en fas i livet där vi bara bråkar och tjafsar med varandra. Vi har i dagsläget inga barn.
Ofta är det jag som startar tjafsandet genom att säga till min sambo att disken inte är ren, smutstvätten lämnad på golvet, tänderna borstas för sällan osv. Jag försöker tänka på att bita ihop och inte vara negativ och klaga på allt, men det går bara inte :/ Jag är nog en sådan person som vill ha saker och ting på mitt sätt, annars tycker jag att det är fel. Flera gånger har vi suttit ner vid köksbordet och pratat om detta, men det blir inte bättre, vi är snart tillbaka i samma gamla spår igen. Hur går man tillväga för att minska onödigt vardagstjafs?
Jag studerar och min sambo arbetar heltid, vilket innebär att jag har större ansvar för hushållssysslorna än honom, och han tar större ansvar för den ekonomiska biten. Ändå kan jag ibland bara få ett utbrott och sätta igång och skrika över att han inte hjälper till hemma. Jag tänker då alltså inte att han hjälper till genom att betala nästan alla räkningar...
Min sambo har väldigt nära relation med sin familj, och han ringer sina syskon och föräldrar flera gånger om dagen. Jag själv har rätt dålig relation till min familj, och vi hörs endast någon gång i veckan. När vi väl pratar, så pratar vi om jobb, födelsedagar och julklappar (exempelvis) medan min sambo och hans familjemedlemmar diskuterar politik, krämpor, klädesinköp you name it. De diskuterar ALLT, verkligen allt. På familjemiddagar/födelsedagar, kan de sitta i timtal och diskutera huruvida det var rätt av mig att köpa 2 par skor eller inte. De pratar om acne, toalettpapper, politik, litteratur och film. Då vi är hemma hos min familje på familjesammankomster sitter jag ofta på golvet och leker med barnen, medan sambon stannar kvar vid bordet och mina släktingar. Detta medför att han "tvingas" prata med dem, och eftersom de inte alls är intresserade av att prata om samma saker som hans familj, tycker han att de är tråkiga och ouppfpstrade. Sambon tycker att jag har en osund relation till min familj, och jag kontrar då med att jag tycker att deras familj har detsamma. Vem är han att döma, vad är det som avgör att deras familjs beteende är rätt?
Sambon försöker ofta förändra mig genom att försöka få mig att köpa kläder och skor jag varken vill eller kan ha. När jag försöker förklara detta för honom, blir han arg och tycker att jag är envis och motarbetar honom. Jag menar att det är bättre att jag säger ifrån innan han köper ett klädesplagg till mig som jag faktiskt inte kommer att använda.
Jag är ofta väldigt negativt inställd till det jag gör i skolan, vilket leder till att vi ofta bråkar om detta. Sambon tycker att jag skall försöka se lite mer positivt på studierna eftersom jag faktiskt klarat flera kurser. Jag menar att det är med nöd och näppe jag klarat kurserna, och att flera av uppgifterna hade jag inte klarat utan hans hjälp. Dessutom hänvisar han ofta och gärna till hur han själv hade det i skolan för några år sedan. Till saken hör att han har ett otroligt läshuvud, och gick ut med toppbetyg i alla ämnen. Därför har jag svårt att vara lika positivt inställd som han är.
Vad ska vi göra för att sluta upp att bråka och komma tillbaka till livet som vi hade tidigare?
