En kvinnas ord om att ha en doula med på förlossningen

Här följer en kinnas berättelse om hennes uppleelse av att ha en doula med på förlossningen:
Doulan har varit helt helt helt fantastisk och jag hade inte klarat denna berg och dalbana utan henne! Innan förlossningen var hon ett stöd på det vis att hon peppade mig till den förlossning jag ville ha, att tro på mig själv, att det är jag som bestämmer och att mina önskemål hela tiden ska stå i centrum. Vi pratade om och bearbetade förra förlossningen som var ett trauma för mig, och vilka rädslor jag hade inför denna förlossningen. Hon fanns som ett stöd hela tiden innan och jag kunde ringa och maila för minsta lilla och och det var tryggt att veta att hon kom till oss vid minsta tecken. I slutet hörde hon ofta av sig och frågade hur JAG mådde, inte som alla andra som undrade om det inte satt igång och om bebis hade kommit. 
Under själva förlossningen fanns hon hela tiden vid min sida, påminde mig att andas och hur, hon höll mig i handen vid undersökningar (ja, en sån liten grej gör skillnad!). Hon påminde mig om målbilderna, peppade mig och gav mig positiv energi när det kändes tufft och motigt. Hon såg till att det var tyst i rummet och att folk inte sprang in och ut under värkarna (det störde min andning). Hon hade ju stenkoll på mina önskemål och bromsade mig när jag ville ha all bedövning det bara gick att få.  Men man får inte glömma det praktiska heller, hon såg till att både jag och maken drack och fyllde på med energi. Hon och maken samarbetade dessutom väldigt bra, mina värkar satt främst i höfterna och under värkarna pressade de ihop höftbenen vilket hjälpte otroligt bra mot smärtan och det hade inte maken klarat själv under hela värkarbetet. Maken tyckte dessutom att förlossningen var rätt jobbig stundtals och var tvungen att gå undan lite, då var det extra skönt att ha doulan där och inte bli lämnad ensam. Barnmorskan som förlöste mig var visserligen närvarande på rummet nästan hela tiden men höll sig mestadels i bakgrunden, efteråt fick jag höra att hon tyckte det var en spännande förlossning att hon ville se allt eftersom vi jobbade så otroligt bra tillsammans allihopa. 
Jag hade haft mycket komplikationer efteråt och hon har hela tiden funnits där. Har har varit på otaliga kontroller och hon har tom erbjudit sig att följa med. Det har känts väldigt motigt med komplikationerna och hon är nog den enda som påmint mig om att det kommer att bli bra och hur stark jag är när man får höra från andra att det är sånt man får räkna med (typ lite "skyll dig själv"-attityd). Jag har dessutom höga krav på mig själv och kände mig länge besviken på mig själv för att jag tog lustgas i slutet, det har vi bearbetat en hel del för att få mig att släppa de tankarna. Ja, doulan finns fortfarande där som ett stöd för mig och vi hörs fortfarande lite nu och då. Förmodligen skulle jag inte se förlossningen så positiv om inte doulan varit med.