Min 9-åring tycker hon lika gärna kan vara död.

Min systerson var exakt så i den åldern. Han sa ofta att han hatade sitt liv och ville inte leva. Ofta när han inte fick som han ville. Han är 11 år nu och det var länge sen jag hörde honom säga så

Men det måste ju vara superjobbigt att gå och bära på dessa känslor. Vet du hur din syster hanterade detta när han sa så?

Jag har försökt vifta bort, försökt prata med henne och visa på alla anledningar till varför livet inte vore bättre om hon var död, nästan blivit arg ibland då jag misstolkat det som missriktat behov av uppmärksamhet.

I början försökte hon prata med honom men han ville bara ha uppmärksamhet så när hon slutade ge honom det när han sa så. Ja så slutade han säga så oxå. Han märkte att det inte fungerade längre.

min omedelbara tanke är: hur har hon det i skolan?

kanske pågår något skitjobbigt där som du inte har en aning om

Jag har kollat av angående skolan och får inga indikationer på att hon skulle ha några problem där. Dessutom har hon haft ett antal utbrott i sommar då hon varit ledig från skolan.
Hon har en syster som hon kan bli redigt arg och irriterad på, men samtidigt har dom jättekul ihop också.

Dessutom är hon i vanliga fall väldigt bra på att berätta om något känns fel eller jobbigt. Hon säger även själv att hon inte vet varför hon blir så arg och ledsen och att hon tycker dessa känslor är jättejobbiga. Hon vill liksom själv att de ska gå över. 

Känner igen mig själv från då jag var liten.

Min mamma blev arg då jag sa det en gång och sa att det var fruktansvärt själviskt att säga så. Att jag skulle tänka på alla som skulle bli ledsna om jag inte fanns mer.

Googla på nioårskris! Min äldsta dotter som nu är 13 var precis likadan när hon var 9. Hon har alltid varit en dramaqueen, men då var det riktigt illa. Hon grät och bröt ihop för allt. Alla var emot henne, ingen fattade nånting, alla hatade henne, det var lika bra att hon dog och alla kompisar var helt körda i huvudet. Det var bara att försöka lyssna och förstå. Jag försökte också förklara att nioårsåldern är jobbig för många men att det går över, så att hon inte skulle tro att hon var psykiskt sjuk eller skulle ha det så där för all framtid. Det gick över efter några jobbiga månader och hon har sedan varit som vanligt. Nu är det istället yngsta dotterns tur... Men hennes kris består i att hon är rädd för allt, så rädd att hon får ont i magen. Hon törs helt plötsligt inte följa med och handla, äta i skolans matsal, åka skolbuss, åka buss, leka hos kompisar etc. Ska bli skönt när hon kommer över det...

Så sa min med i den åldern. Det visade sig senare att hon har aspergers och för henne var det ju så att hon kände sig oförstådd. Kanske är det så för din tjej med? (Hon behöver ju inte ha aspergers för det)

Jag tycker att du ska försöka prata med henne om detta. Är det så att hon bara har svårt att hantera starka känslor som ilska och sorg, eller går hon runt med en ständig ångest/depression som ni inte märker av förrän vid de tillfällena när det bubblar över? Jag hade dystemi (kronisk lindrig depression) som barn men pratade sällan om mina känslor eftersom jag trodde att alla kände så. Det var bara när något särskilt hände, som att jag blev jättearg eller ledsen över något, som jag vågade yttra mina känslor. Men då tog alla för givet att det bara var i den stunden jag mådde så. Ingen förstod att det var känslor som jag bar på 24/7.