Jag hatar småbarnsåren!

Nu skiljer jag mig med min man. Orsak: småbarnsåren. Vi har inte bara en, utan två omgångar med småbarnsår och är mitt uppe i det andra. Och mitt i allt det här har vi bråkat om egentid, såklart jag som blivit utan för den som är mamma o har bröst behöver självklart aldrig ta paus utan skall sitta o njuta av småbarnsträsket hela tiden, medan det är fritt fram att resa, träna o vara borta på både jobb och fritidsintressen hur mycket man vill medan frugan servar hemma och tar hand om bebisåren med alla blöjor, allt gnäll och en osjälvständig bebis som ska bli buren 24/7 och underhållen jämt. Pruttar ut all mat vid måltid som man stått o kämpat med. Väcker en en gång i timmen om natten. Javisst är livet härligt. Grejen är att jag HATAR bebisåren. Det kryper i kroppen på mig. Först ett helt år med dygnetrunt service, noll sömn och bära på en bebis dygnets alla övriga timmar, aldrig få lägga ifrån sig då kommer skrik gnäll o krokodiltårar, tandsprickning, introducering av mat med allt kladd gegg och spottande, ja visst är livet härligt. Sedan blir bebis 1-2 år, och man kan inte gå in i en affär eller sätta sig o ta enkaffe för barnet ska ut o springa o riva etc. Ja först när barnen är 3-4år börjar det bli lite skoj när de överhuvudtaget kan förstå och inte bara lever i sin egen bubbla hela tiden. Jag berättade för min man att jag redan hade ett förhållande bakom mig som sprack för jag fick sköta markservice 24/7 och gick inte ut på 4år. När jag väl kom ut var jag koko banana för jag inte fått vara egen VUXEN individ på så många år. Så möter jag min man. Förklarar läget. Jag vill inte det ska upprepas igen, helst vill jag inte ha fler barn för jag njuter så mycket av att mitt barn är självgående och lite mer mogen o självständig så man kan få vara vuxen då o då.... Men han måste såklart ha barn o familj. Lovar att det ska absolut inte bli så.. och så får vi inte bara ett, utan två småbarn... och så sitter jag återigen, ytterligare 3 år senare med pattar ner till knäna och 2 småbarn och har inte sovit på flera veckor ochnom jag går o tar lite egen tid för mig själv typ ett bad slutar det med att jag sitter med 3 barn i badet, 2 som bråkar o en skrikande bebis o maken på sina jäkla aktiviteter på kvällar o helger så jag får springa på barnens. Och så droppen den här intensiva bebisperioden. Det kryper i kroppen på mig att så fort jag vil lägga ifrån mig bebisen skriker den som en stucken gris, och jag har massa bärsjalar o bär o bär o bär,menom jag NÅN gång vill väga 8kg mindre o lägga ner bebis så är det skrik. Och så en 2åring som man inte kan släppa med blicken om man inte den ska hitta på bus hela tiden o riva huset o aldrig kan sitta still o kräver konstant aktivering. Nu undrar jag, är det fel stt jag då tappat all form av kärlek o intimitet till min man? Ska man attraheras av någon som inte ser mig som nåt annat än hans avelsko som ska lägga karriär och allt åt sidan och uppfostra hans barn åt honom tills de når "den roliga åldern" då han kan komma in o leka superdad å barnen hsr glömt bort att jag ägnat alla dessa år åt att vara småbarnsmorsa utan avlastning 24/7 o ammat sönder mina bröst. Har inte ens fyllt 30 men vaknade upp en morgon o insåg att den snygga 18åringen bara är ett mine blott o framför mig står två ledsna o urmjölkade bröst som sorgset pekar mot mina knäskålar, en jävligt sladdrig mage med bristningar, pigmentfläckar som en lepra över hela kroppen efter graviditet, och där står min äckliga man o ser precis ut som vanligt, glad lycklig o bekymmersfri, och jag hatar honom för detta, till döds, jag kan inte se på honom mer utan att förakta honom för han satt oss i båten o tvingar mig ro, och dessutom har gett mig en tantkropp o berövat mina unga år. Kommer vi då att hitta varannigen när jag känner såhär, efter att ha ägnat 3 ggrsmåbarnsår och lagt mitt eget liv på hyllan.......? Eller ska jag spara oss tiden o börja om på nytt o skilja oss och slippa irritera mig på gubbfan varenda dag???????? vad gör man? Obs jag älskar mina barn, men jag tål inte småbarnsåren, de är SÅ intensiva!!!!!!!

Ensam8101

Äldre 8 Sep 19:01

#1

Håller fullt med dig! Jag fick mitt första när jag var 23 mitt andra vid 28 och tredje 30.
Jag har inte gjort färdigt mitt ute liv eller egen tid. Har en man som arbetar massor, och är nykterist. Han kan aldrig fatta varför jag vill gå ut eller hitta på något själv. I somras var jag ute 3 gånger och detta får jag fortfarande höra om. Igår ville jag gå ut men fick inte idag ville jag också gå ut men nej! Då får man istället höra att han arbetat massor och fattar inte varför jag måste gå ut;( jag älskar mina barn och man men det är jätte viktigt med egen tid. Synd att man inte tyckte lika;( fy skall man leva så här så känns det som min framtid hänger på en skör tråd, jag är bara 31 men i stort sätt har hela min 20 årstid bara gått förbi. Jag vet att detta är ett eget val så klandra mig inte. Jag menar inte heller att jag skall vara ute jämt, kanske 1 gång i månaden räcker. Om jag går och tränar på kvällen så är det samma visa, att jag inte älskar min familj!
Gasaaaaa känner mig instängd;(
Lycka till

Blaha

Äldre 8 Sep 19:03

#2

Låter som att det är dags för familjerådgivning?

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Sep 19:21

#3

Ensam8101 skrev 2012-09-08 19:01:04 följande:

Håller fullt med dig! Jag fick mitt första när jag var 23 mitt andra vid 28 och tredje 30. Jag har inte gjort färdigt mitt ute liv eller egen tid. Har en man som arbetar massor, och är nykterist. Han kan aldrig fatta varför jag vill gå ut eller hitta på något själv. I somras var jag ute 3 gånger och detta får jag fortfarande höra om. Igår ville jag gå ut men fick inte idag ville jag också gå ut men nej! Då får man istället höra att han arbetat massor och fattar inte varför jag måste gå ut;( jag älskar mina barn och man men det är jätte viktigt med egen tid. Synd att man inte tyckte lika;( fy skall man leva så här så känns det som min framtid hänger på en skör tråd, jag är bara 31 men i stort sätt har hela min 20 årstid bara gått förbi. Jag vet att detta är ett eget val så klandra mig inte. Jag menar inte heller att jag skall vara ute jämt, kanske 1 gång i månaden räcker. Om jag går och tränar på kvällen så är det samma visa, att jag inte älskar min familj! Gasaaaaa känner mig instängd;( Lycka till

Åååh vad underbart, inte din o min situation, men att nån därute satte exakta ord på hur jag känner!!!!! Jag blir galen.... man är hemsk för att man tycker det är LITE småjobbigt att ha spenderat åren 20-30 med att bli dragen i håret, nerkladdad i bebispureer, jaga småbarn och sitta hemma o glo på skitburken hela kvällarna. Jag vill ut, dansa på borden, gå vild å galen, träffa roligt folk, dansa häcken av mig o bara känna mig ujg och fri, kunna sitta o surpla en kaffe i tre timmar, ligga o steka i solen på solsemestern utan ett bekymmer, sträckläsa en bok, åka en charter, ja bara göra NÅGOT och vara JAG för en stund, inte mamamamamamamama... och skulle skämmas att ståmpå krogen nu med min morsakropp, men när ska man ha tid att fixa den när man är 24/7 houseslave hela tiden... jag är nästan säker på att jag kommer bli som tanterna i heartbreak hotel när jag väl kommer utanför dörren, men det är väl bara en dröm här och nu för jag har inte varit utanför den de senaste tre åren.... bara suttit o memorerat tv tablån när ungarna väl sover....fast inte ens det går just nu för min bebis har en tendens att vakna o ha ett 3timmars vaken pass precis när de andra 2 somnar vid 20-21... Och det är inte ens värt att gå iväg en kväll för man får ändå sitta o spänna sig o tänka hur mycket man måste göra dagen efter,..... jagkommer inte ens ut för det är som du säger surgubben klagar o tycker man är dum som inte vill sitta inne o glo men han har ju all egentid i världen....

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Sep 19:25

#4

Blaha skrev 2012-09-08 19:03:52 följande:

Låter som att det är dags för familjerådgivning?

Jag har tänkt på det, men känns som det är försent, alla känslor dog nånstans på vägen mellan blöjbytena, vaknätterna och det faktum att han tyckte jag skulle ta titeln som24hour service point...... men han kommer ju in när barnen är 4 o kan prata, tugga själva o torkar sin egen häck o leker superhjälte, jag vet, har varit där förr!!!!! Vill jag sitta där då med vetskapen att jag fick göra grovjobbet å han smet undan??????

MoonFlight

Äldre 8 Sep 19:26

#5

Jag älskar bebisåren, hade gärna bara haft bebisar men dom växer upp. Tar mycket hellre det än en 6 åring med världens utbrott...

Anonym

Äldre 8 Sep 19:29

#6

Alltså, jag förstår dig till viss del. Jag har en tjej som är 17 mån som är helt vild. Hon river i allt, äter allt, skriker och får utbrott om hon inte får som hon vill. Hon kastar mat, sover inte på nätterna och jag är allmänt trött och lite less.

MEN. Min man är fantastisk och jag tror det är precis där problem ligger för dig. Du har inget stöd av din partner och det är ingen slump att så många par inte orkar hålla ihop genom småbarnsåren. Om man inte hjälps åt så blir det alltid en person som drar det kortaste strået, och du har rätt i att det oftast är kvinnan.

Jag har i alla fall chans att sova varannan natt, jag tränar 4 dagar i veckan och min man hittar på saker med dottern på helgen så att jag bara kan sitta och bläddra i en tidning och dricka kaffe utan någon som hänger i mina byxor. Så jag tycker att du måste prata med din man om detta på allvar, kanske med hjälp av familjerådgivningen. Om han inte tar dig på allvar så kanske det är läge att bryta, men frågan är om det blir lättare för dig då?

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Sep 19:33

#7

Hur familjerådgivar man fram dödade känslor? O de var han som inte bara tog död på dem, slet ut dem ur kroppen på mig o kördeöver dem med bilden 3ggr genom att skita blankt i om jag behövde andrum dessa överjobbiga småbarnsår. Vill jag fika med en tjejkompis då måste vi sitta med alla 3barn i parken samtidigt, eller ta med oss kaoset in på butik om man vill shoppa något. Men han är fri fri fri som fågeln att göra vad han vill. Det har gått så långt att jag börjat drömma om gamla ungdomskärlekar som tagit mig med storm när jag ännu var ung snygg o bekymmersfri..... men här sitter jag med en som inte ens gett mig en komplimang de senaste åren o jag förstår honom... jag ser ut som en sleten småbarnsmorsa med ledsna bröst (tömda)... inte så het nej... och så mitt fina sönderstripiga hår som kommer av att bebis använder det som lian att hålla fast i när jag måste gå o bära dygnets alla timmar.... jag längtaaaaaar till de fyller 4 så jag kan säga gå o lek lite på rummet (o ja vet att de kan leka självständigt) o jag kan ta en kaffe o sitta still 5min. Har inte hänt på de senaste åren.

Anonym

Äldre 8 Sep 19:37

#8

Anonym skrev 2012-09-08 19:33:58 följande:

Hur familjerådgivar man fram dödade känslor? O de var han som inte bara tog död på dem, slet ut dem ur kroppen på mig o kördeöver dem med bilden 3ggr genom att skita blankt i om jag behövde andrum dessa överjobbiga småbarnsår. Vill jag fika med en tjejkompis då måste vi sitta med alla 3barn i parken samtidigt, eller ta med oss kaoset in på butik om man vill shoppa något. Men han är fri fri fri som fågeln att göra vad han vill. Det har gått så långt att jag börjat drömma om gamla ungdomskärlekar som tagit mig med storm när jag ännu var ung snygg o bekymmersfri..... men här sitter jag med en som inte ens gett mig en komplimang de senaste åren o jag förstår honom... jag ser ut som en sleten småbarnsmorsa med ledsna bröst (tömda)... inte så het nej... och så mitt fina sönderstripiga hår som kommer av att bebis använder det som lian att hålla fast i när jag måste gå o bära dygnets alla timmar.... jag längtaaaaaar till de fyller 4 så jag kan säga gå o lek lite på rummet (o ja vet att de kan leka självständigt) o jag kan ta en kaffe o sitta still 5min. Har inte hänt på de senaste åren.

Men du, om du inte har några känslor kvar och föraktar honom, varför stannar du? Och varför skaffade du två barn med honom, borde inte poletten ha ramlat ner efter det första barnet?

Jag fattar att det är tungt men det är ju bara du som kan göra något åt det. Stanna och var bitter, eller gå och lev livet som du vill leva det. Några andra alternativ har du väl inte?

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Sep 19:39

#9

MoonFlight skrev 2012-09-08 19:26:25 följande:

Jag älskar bebisåren, hade gärna bara haft bebisar men dom växer upp. Tar mycket hellre det än en 6 åring med världens utbrott...

Har en 7åring, inga utbrott här hittills..... jag hatar det, det kryper i kroppen, man måste bära jämt olägger man ner så skriks det, amningsperioden är en enda lång mardröm men jag orkar inte ta tag i avvänjning o det är samtidigt en väldigt bra muta o enkelt att söva med så man i alla fall får lite lugn o ro. Man kan aldrig få egen tid, vakennätter ja allt. Dessutom har jag 3barn som löser av varann hade jag bara haft en bebis så hade det kanske varit annorlunda då är det ganska mycket dötid när bebisen sover, men nu har jag ju 2 till som håller mig sysselsatt under bebisens sovpass.

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Sep 19:41

#10

Det värsta är att aldrig få gå ut o göra vuxna saker, jag har inte gått utanför dörren på 3år och nu har jag inte ens orkat sminka mig på ett år, det är ändå bara skolan, öppna fsk o barnen som ser mig. Och så min man då när hanbehagar mellan sina aktiviteter.

Jag hatar småbarnsåren!

INNEHÅLL