Jag är nog ett energimässigt exempel på hur extremt det kan resultera i i livet, då människor i livet envisas med att vända ryggen till och lägga ett lock på - som man ändå tvingas hitta andra vägar att ösa ur för att hitta sätt att klara tillvaron mentalt. Det finns nog ingen människa i världen som klarar sig varken fysiskt eller psykiskt ur ett scenario utan att på något sätt se till att dialogen fått en avrundning. Ett avslut. I normala fall, där den ena parten helt sonika vägrar att svara - så är det enkelt att bara kunna gå vidare. I mitt fall, så blev det betydligt svårare - då jag inte bara blev bombarderad av energimässiga obesvarade intryck, utan även de övriga i omgivningen som valde att varken hitta vägar att åtminstone se till att göra de dom kan och förmår att hjälpa mig ur, eller att stanna hos mig, prata ut, och finnas till hands. Den bollen kunde inget annat göra, än att rulla vidare - då de ju slängde mer ilska som bränsle på brasan i min hopplösa tillvaro.
Till skillnad från vem som helst, som skulle ha råkat ut för en liknande situation som mig - så har jag alltid valt att försöka gå både så tålmodigt och kärleksfullt tillväga som bara är möjligt. Det är möjligt att jag sist och slutligen kommer att komma underfund med att det var ett ytterst korkat tillvägagångssätt - då jag ju inte blev särskilt mycket klokare av de, då väggarna omkring mig stod som fastspikade var jag än vankade runt. Min kärlek och tillgivenhet blev ju aldrig besvarad av någon - och inte var det ju så konstigt egentligen, med tanke på i de desperata uttryckssätten de tog form i till sist. (Jag har vaknat upp en söndagmorgon, och konstaterat för mig själv att jag kvällen därinnan bl.a hånglade med en uppenbarligt förståndshandikappad man. -egentligen mot min vilja.) Men själva kvällen kändes faktiskt "arrangerad" till att bara driva med mig, och jag såg just då ingen annan lösning på mina problem, än att ge ut mig på det där desperata sättet, hur knasigt det än kan låta. Såhär i efterhand, så känns det väldigt tragiskt och smärtsamt att tänka på.
Jag törs inte säga hur jag skulle känna eller reagera om jag skulle möta den mannen som drog igång hela det här scenariot hos mig och de människor jag mött. Visst kan jag medge att jag alltid varit attraherad av denne, och från allra första början i mitt verkliga jag faktiskt innerst inne ville visa ett genuint intresse för bekantskap. Dock, så har faktiskt de flesta kontaktförsöken därefter egentligen skett till stor del mot min vilja, kan jag erkänna. Vilken RIKTIG person ödslar sina dyrbara år i att försöka kontakta en människa som ju aldrig vill svara??? Nej - det närmaste svar jag kan komma fram till idag, är att det uttryck som människor fann som sjukt hos mig, ju i de allra flesta sammanhang blev i allra högsta grad självuppfyllande. Ingenting från min sida har varit medveten i utgången, bara ett ensamt sökande på frid, ro och bekräftelse.
Hur hans egentliga berättelse ser ut, det kan jag bara hittade gissade spekuleringar i. Men jag tror inte det minsta på att en människa någonsin skulle utsätta en annan för något liknande, om det inte det också vore i en annan form av desperation. En del av mig, tänker att det ju antagligen finns helt andra förklaringar till det som skett än ett massivt "utbuande" av mig. Jag hoppas iaf att jag får ha mina kroppsliga energier ifred, en vacker dag, precis så som ju alla borde få ha rätt till. (Jag önskar bara att någon kunde tala om för mig hur jag verkligen bäst ser till att så sker.) Att man börjar förstå min faktiska nödsitiation, och löser den bäst för alla parter. Utan destruktiva resultat, till följd.
