Cancer

Inte min sambo men min pappa gick bort i lungcancer.. så förstår dig verkligen.. min pappa och jag stod varandra väldigt nära.. Jag var hans flicka om du förstår vad jag menar!!

Beklagar verkligen! Det känns så orättvist

Jag kan inte sätta mig in i din sits ts för jag har inte så nära anhöriga som fått cancer vad jag vet, däremot har jag haft cancertumörer själv så jag vet hur det är att vara den sjuka i familjen

Han har varit inne och hyvlat bort tumören, så nu är det bara att vänta på domen. Man får så olika svar från alla läkare så man blir ju snurrig. . Till dig anonym,, hoppas du är frisk nu eller på bättringsvägen!! Hur kände du att du ville folk skulle vara mot dig när du var/är sjuk?

Min mamma hade cancer när vi var yngre, jag var 16 och brorsan 19. Sjukt jobbigt för läkarna kunde inte ge måt besked. Min familj pratade knappt omdet och det enda vi gjorde var att gå runt och låtsas att det regnade. Vad jag önskar att mina föräldrar gjort, det var att prata. Försöka leva och prata ännu mer. Om hopp, om framtid, om att kämpa, om att älska varann, om att ge varandra utrymme, att prata med någon annan. Istället ordnade mina föräldrar med begravningspapper ifall ifall och det var tufft. Efter två år var cancern borta, 6 år senare var hon friskförklarad och idag mår hon bra. Men det visste vi ju inte då. Det är svårt att inte känna att världen går sönder, för det gör den! Men hitta någon DU kan tala med, för livet är orättvist för dig med.

Jag fick diagnos aggressiv bröst cancer som har spridit sig i hela högra bröstet och upp till lymfkörteln den 15/8. Jag har gått igenom den första omgången cellgifter för ca 2 veckor sen. Om du har dom tankarna så kan du inte änns ana hans tankar. Han är 1000 ggr räddare än vad du är och funderar väldigt mkt på vad kommer att hända med min familj om jag skulle dö. Mitt och mon familjs liv rasade den 15/8 jag förstår och vet exakt hur ni känner det. Hälsa honom att han måste kämpa och vila mkt så kroppen orkar. Och du måste vara den starka nu. Cellgifterna suger orken ur en.

Jag vet exakt hur du känner. Min man dog i cancer för 1,5 år sedan. Pancreascancer. En av de värsta sorterna man kan få för den upptäcks oftast för sent så det inte går att göra något, som i min mans fall. I samband med att han fick cancerbeskedet fick vi även veta att han kommer dö av sin cancer. Han dog 41 år gammal och lämnade efter sig mig och våra två tjejer som nu är 4 och 6 år gamla.

Till ns:: oj jag beklagar verkligen, måste varit oerhört tufft för dig,, kram på dig

Usch på tisdag är det dax för mannens cancer dom hur elak artad den är,,, är så sjukt rädd!!!

Jag håller tummarna för er! Lycka till!

Tack det behövs

Cancer är så grymt, obarmhärtigt och slår hårt mot alla som drabbas.

Båda mina föräldrar har haft cancer, pappa är idag frisk men mamma förlorade kampen.

Mitt liv rasade ihop den dagen mamma fick sin dom, hon var en så stor del av mitt liv.

Jag förstår din rädsla, jag hoppas att ni tar er genom detta, glöm inte att många faktiskt klarar av sin cancer och blir friska igen!

Kram på er!       

ts, vad tufft du har det just nu. Det är värst i början innan man vet så mycket. Mitt liv tog en helomvändning för två år sedan nu. Jag minns fortfarande exakt vad som hände den där dagen i oktober. Jag var höggravid när vi fick reda på att min sambo har kronisk lymfatisk leukemi, egentligen en typ av lågmalignt lymfom. Det tog mig ett år att fullt kunna ta in vidden av vad som hänt oss. Mycket tankar runt vad som ska hända när man har barn osv. Tycker så oerhört synd om min sambo och känner en enorm maktlöshet i den här situationen. Jag tror att det är bra att gå och prata med någon utomstående där man som anhöring kan få släppa ut den ångest man själv känner för framtiden. För mig har det varit svårt att hela tiden behöva vara så stark för hans skull, stark och positiv när man själv känner sig som ett vrak. Just nu står vi inför ett nytt läkarbesök imorrn som ska avgöra om han behöver behandling nu eller om värdena är någorlunda stabila. Det jag gör för att klara min vardag är att jag pratar mycket med mina föräldrar om det här och gråter ut många gånger om. Sen försöker jag att ta en dag i taget, det är viktigt för att orka. Ts, tänker på dig, många kramar

Super tack till er som svarat här , jag känner att jag är inte ensam om att känna som jag gör och bara det ger mig styrka i sig. Jag vill även säga att jag sänder " böner" för alla drabbade både patienter och anhöriga ,,, hoppas det finns ngt som vakar över oss

Hur gick det? Vad fick ni för besked angående hur elakartad tumören är?

Hoppas att ni får goda besked.. Lycka till!

Beklagar verkligen för alla här som har en nära anhörig som är sjuk i cancer, eller redan förlorat någon. Min man fick sitt besked för snart 3 år sedan när jag var gravid med vårt första barn, samtidigt fick vi veta att den var kronisk och att han inte skulle leva så länge till (de pratade om månader). Behandlingen fungerade bra så nu är han symptomfri och vi vet inte när den dyker upp igen, bara att den kommer att göra det. Vad jag känner att jag vill säga när jag läser här är att det inte alls alltid är värst för den som är sjuk. Det kan låta egoistiskt att skriva så, det är ju inte jag som är nära döden, men både min man och jag är överens om att det är svårast för mig. Det är så klart olika från fall till fall, men jag vill inte råda någon att känna att de måste gå runt och vara starka och hålla ihop, ni har också rätt till er rädsla och sorg, även som anhörig.

Det råd jag har är att leva för dagen och ta vara på tiden, det blir lättare att strunta i bagateller när man drabbas av något sånt här. Försök njuta av de fina stundera, vilket förresten är ett råd till alla, det är så lätt att stressa iväg och planera framtiden och glömma att vi lever här och nu.

Vill bara skicka en tanke Ts.

Kram.