ni som fått syskon till era downs barn

Hej Annika.
Jag förstår på sätt och vis hur du känner dig. Innan vi fick våran prins (Teodor) hade jag två missfall. Teodor kom 2007. Sedan har jag gått igenom två missfall och två aborter sedan december 2010. Det har varit skitjobbigt. Vi har gjort moderkaksprov i v 12 då jag själv har en trisomi 21 mosaik... en blandning av normal uppsättning kromosomer och en uppsättning där jag har en extra kromosom. Man har iaf konstaterat att risken att få ett till barn med kromosomfel inte är särskilt stor för min del. Men vi vill ändå vara säkra att vi får ett friskt barn för vi kommer inte orka ett till barn med extra behov. 
Jag vill inget heldre än att bli gravid och när jag väl står där med ett positivt test blir jag först glad. Sedan kommer oron och rädslan över vad som kommer hända vid denna graviditet. Det känns som att jag gått igenom varenda skräckscenario som finns under de graviditeter som gått åt pipan. Senaste missfallet var för sex veckor sedan och jag var nära att bli deprimerad. Nu börjar jag (tack och lov) känna mig piggare och gladare igen även om jag kan tycka att livet är orättvist emellanåt.
Tycker det är konstigt att du inte får göra moderkaksprov. Vi har bara sagt det till läkaren och de har remitterat oss upp till Umeå. Har gjort moderkakrsprov två gånger och resultatet var ena gången en kromosomavvikelse, andra gången var det missbildat och hade förmodligen inte överlevt en fram till v 16..

Har man ett barn med ds tycker jag att de borde visa hänsyn till önskemålet över moderkaksprov. 
Vi ska prova igen framåt jul/ nyår iaf och vi kommer fortsätta göra moderkaksprov för att vara på den säkra sidan.

 

Förstår sååå väl hur du tänker!

Vårt första barn föddes med ett kromosomfel, typ jämförbart med DS kan jag tänka mig. Jobbigt, bökigt, massa vårdkontakter, blöh!!

Så blev jag gravid igen, en efterlängtad tvåa, jag var orolig över att få ett till barn med knas, men ville ändå inte göra fosterdiagnostik. Tänker att "Har vi nu aktivt jobbat för att få detta barn så vilka är då vi att bestämma över dess rätt att leta?".

Leva. Inte leta!

Och sen var jag nöjd med dessa två juveler.

Tills min man deklarerade att han ville ha ett barn TILL!

Jag var 30 år gammal, nöjd med vår familj, livrädd för att få ett till barn med knas, men maken gav sig inte.

Ett par månader senare tvärvände jag en dag när jag insåg att makens önskan var på riktigt, det var som att vända på en hand, och vi startade bebisverkstaden - igen.

Oro, tankar, ältande, noja, aaaahhhhh, tänk om detta barn har nåt knas, jag mådde jättedåligt. Ville dock inte kolla med nåt prov, för som innan hade ju vi aktivt skapat detta liv.

Jag fick för mig tt barnet skulle dö, och det var antagligen en reaktion på all min oro, en lång förklaring till detta som jag inte ska tråka ut dig med.

Men! Jag fick komma till en barnhälsovårdspsykolog. Ett enda samtal räckte för att jag skulle komma en bra bit på väg i att lära mig hantera mina känslor.

Så det är mitt råd! Ta kontakt med sin bm och be att få prata med psykologen de har!