Alla föräldrar se hit !
Jag undrar om det är jag okej som förälder att behandla sina barn hur som helst.
Att kunna ösa skit över sina barn, att mobba sina barn, att kränka sina barn och försöka få dom så långt ner i botten som möjligt. Jag har ett stort problem med just detta och det tär på mej så jag blir galen snart.
Känns som att huvve kommer vridas och att jag kommer göra mej olycklig på någon snart.
Jag blir så frustrerad, ledsen, arg, besviken, kränkt och känner mej lika mycket värd som din sophink under diskbänken.
Jag ska berätta några saker här som hänt mej och jag vill veta om NI som förälder skulle säga eller göra något sådan till era barn. Eller om det bara är jag som tar detta hårt.
Vi kan börja med att jag har inte haft bra pojkvänner, jag trodde dom va bättre än vad dom var och det visade dom efter ett tag in i förhållandet. Vilket har fått mej att inte vilja träffa en ny partner direkt.
Då dom misshandlat mej, hotat med hagelbössa mot pannan, våldtagit, vart otrogen, huggit sej själv i handen framför mej med köks kniven, ljugit och intresserat sej mera för min syster än mej.
Och av min mamma i detta fall fått äta upp all skit dubbla gånger,
hon talar alltid om för mej att det är lika bra jag är singel för ingen vill ha mej iaf.
Att jag aldrig kommer ge henne barnbarn för ingen vill ha mej, att jag kan lika gärna sluta hoppas på att träffa en bra kille som älskar mej för den jag är.
Jag fick lite problem med socialen en gång då dom tänkte dra in ett bidrag för mej för att jag inte lämnat in sjukintyget ( hade jag glömt ) Och sa jag kunde lämna in det direkt. Men dom va lite envisa och jag trodde dom skulle strunta i att betala ut så jag va jätte rädd att jag skulle bli av med lägenheten.
När jag berättade det för min mamma sa hon att jag kunde göra sällskap med uteliggaren utanför hennes jobb då. För hon tänkte då inte hjälpa mej.
Jag började plugga på komvux för ett år sedan för jag velade ha upp mina betyg, jag började med engelska A och B. Vilket jag fixade med ett stort G på. Jag hade dock svårt med att sitta och lyssna på en CD skiva och fylla i vartefter dom pratade för jag kunde inte göra dom två sakerna samtidigt.
Vilket det var ett av proven. Men jag pratade med min lärare och vi tog det muntligt istället.
Jag bröt ihop efteråt när jag såg jag fått ett G på mina betyg.
Jag borde vart jätte glad, jag klarade engelskan !
Men jag visste min mamma inte skulle bli glad för ett litet G.
När jag berättade för min mamma att jag klarade det vart hon först glad och sa grattis och sedan frågade hon vilket betyg jag fick, jag berättade att jag fick ett G.
Vart tyst ett tag i telefonen sen hör jag en röst som säger att du kunde gjort bättre, varför ett G när du kan fixa MVG ?! Jaja, du kanske får göra om provet. ( hon va INTE glad alls över ett G )
Jag har även en enorm socialfobi eller det är vad vi tror om det inte är någon ärftlig sjukdom.
Jag har jätte svårt efter att jag vart misshandlad av en ex pojkvän att vara ute bland en massa folk.
Vart instängd i mej själv i 8 år... Vågar inte gå och handla själv utan vill ha med mej tryggt sällskap, får lätt panik i kassakön, rädd att åka tåg/buss vill åka bil då jag känner mej säker.
Svårt med att ta hem folk på besök, då jag lätt kan få panik runt dom.
Så jag är rätt instängd som sagt, men jobbar ännu med det och får stöd av läkare och psykolog med det.
För det är absolut inget liv en tjej på 25 år vill ha, jag har missat så mycket på dessa 8 år som jag inte får tillbaka. Och det sårar mej själv väldigt djupt men kan inte rå för detta.
Det är som att hjärnan säger att allt är farligt till mej och sen får jag panik och ibland ångest.
Min mamma vet allt detta och ändå ska hon bråka på mej om det, att jag aldrig kommer kunna jobba eller få ett liv, att jag kunde lika gärna begrava mej själv. När jag ber henne om hjälp att handla ( vissa dagar går det bara inte för mej att gå in i en butik ) så gnäller hon istället och tycker jag borde skaffa mej hemtjänst som gör sådana sysslor åt mej. Att hon är inte min betjänt, ( jag vet det ! Men hon är min mamma )
Hon vet att jag gråter var och varannan kväll över hur mitt liv ser ut och jag önskar att jag en vacker dag ska få vara som andra tjejer i min ålder, att kunna ta en fika med mina vänner på stan någon gång.
Jag vart gravid med en Iransk kille jag träffade i sommar ( 2012 ) Vart tok kär i honom men vart lämnad då jag va gravid ,med hans barn. ( Ännu en dålig kille ) Men jag bestämde mej för att behålla detta barn och min mamma och jag hade pratat om att be sjukhuset om hjälp för ett år sedan med att få mej gravid.
För jag kunde ju inte träffa någon bra som jag skrev tidigare och min mamma får ju inga barnbarn då.
Nu va jag gravid iaf, men inte vart hon glad för det. NEJ, nu vart det nya elakheter.
Jag miste min son för 4 år sedan i vecka 18 pga infektion i livmoderkakan.
Det har ju så klart tagit mej väldigt hårt ! Jag och min väninna satt hos min mamma på gräsmattan i somras och lekte med hennes nu 7 månader bebis. Min mamma kom dit och började leka med henne oxå, efter en stund sa jag till henne att jag hoppas hon blir lika bra mormor som lektant .
( menade det på ett bra vis ) Och så gav jag henne ett leende. Och min mamma säger att vi får väl se, du ska väl få en levande unge först. Hur fan tänkte hon när hon säger en sån sak?
Min väninna vart helt stum och bara kollade på min mamma. Efter 10 min velade min väninna gå hem istället, för att hon tyckte inte jag skulle ta sån skit. Fadern till barnet har bråkat en massa med mej och skickat en massa hot sms, vilket min mamma inte bryr sej om. Men när han kallade mej hora så skulle jag anmäla honom sa hon ( det gjorde jag med )
Jag var på ultraljud och min mamma och mormor följde med för det är bara mamma som har körkort,
när vi såg barnet vart jag och mormor jätte tagen av en sån söt liten som låg och vred på huvudet en massa.
Min mamma gjorde inte en min eller sa något. Som hon aldrig va brydd i mitt barn.
Ändå efter att läkarna sa att jag har ca 25% chans att bli gravid efter min operation för 3 gradens cellförändring och jag har ju haft svårt innan oxå att bli gravid. Åh ändå så blir hon inte glad för detta lilla mirakelbarn till barnbarn hon har. Läkarna kallar henne oxå mirakel, jag själv är så glad att jag ändå fick denna lilla chans.
Så jag tycker min mamma borde vara lika glad som jag är, men som sagt hon är inte brydd.
Min syster är tillsammans med fadern´s lillebror, vilket har lätt till ett helvete för mej i detta fall.
För fadern till min bebis förbjuder sin bror att träffa min syster och det får jag skit för även fast jag inte pratat med fadern på 4 månader ! För det är ju jag som är gravid. Min mamma står där på min systers sida, men vad har jag med det att göra? Jag har ingen som helst kontakt med fadern´s sida att göra och ändå blir jag indragen i det för att jag är den som är gravid med honom. Men jag styr väl inte vad han förbjuder sin bror att göra? Och min mamma säger jag ska låta dom vara, men herregud jag pratar ju inte ens med dom???
Jag till och med sa upp kontakten med min syster för att jag orkar inte mera.
Jag kan inte ta denna skit om och om igen. Igår fick jag anmäla min systers pojkvän pga att han skickade otrevliga sms till mej och kallade mej hora. Av vilken anledning??
Jag berättade det för min mamma idag att jag anmälde detta igår och hon blir arg på mej och tycker jag gjort fel. Varför då? Jo för att min syster är ju tillsammans med honom och hon tycker ju om den pojken .
Betyder det att min mamma tycker mer om honom än om mej?
För att hon tycker jag gjorde fel om anmälde men inte fel att han kalla mej hora, nej för han förstår ju inte säger hon. Det gör han visst det! Han vet precis vad hora betyder ! Så berättade jag att det kan bli efter alla dessa sms jag fått på 4 månader av dom att det blir rättegång och att dom blir utvisade från Sverige.
Min mamma sa att jag förstör för min lillasyster och att jag sen får trösta henne efter det jag gjort. Jag svarade då att hon kan gå till psykolog precis som dom skickar mej till hela tiden !
Så nu vart detta mitt fel oxå enligt min mamma.
Vad ska jag göra? Och vad är det som händer alltså ?
