Ni som varit där - varför vill man ta livet av sig? (när man är gift och har barn?)

Det du inte verkar förstå är att depression är en sjukdom.

Han är sjuk, han väljer inte att tänka som han gör - det bara är så att han inte vill leva. Även om han tänker på de han älskar så vill ha inte leva - det kan till och med vara så att han vill dö för sina anhörigas skull. Ofta känner man dig som en börda när man är deprimerad - man tror att man borde dö för att underlätta för alla andra. Man tror att man gör världen en tjänst.

Vad har han för stöd av psykiatrin nu?

www.depressionsinfo.se/Till-dig-som.aspx

För mig var det så att jag såg att min familj skulle ha det mycket bättre utan mig. 
Jag kände att jag drog ner hela min familj i mitt "svarta hål" och att jag bara var i vägen.
Jag kunde lika gärna dö, så skulle de sörja men sen gå vidare utan den där tråkiga och lata/sura mamman..
Men så här känner jag absolut inte idag och jag kan inte ens förstå idag hur jag tänkte då.. 

Min sambo var ett stort stöd! Även att jag var en skit mot honom så var han alltid där och kramade om mig, gav mig en puss och berättade hur mycket jag betyder för honom och för våra barn (Då var det jättesvårt att ta in..) men nu när jag tänker tillbaka så känner jag att han har varit så stark och att de där orden var till stor hjälp.

Hoppas att din sambo får hjälp och att han hittar tillbaka till sitt vanliga jag igen! 

Har inte varit den som försökt att ta sitt liv men däremot är jag uppvuxen med det kring mig... Min mamma försökte under en period av ett år ta livet av sig tre gånger och lyckades dessvärre den fjärde men det berodde på mycket tragiska händelser...

Har din sambo gått och pratat med någon? Om inte tycker jag absolut att ni ska boka en tid... Det känns lite som att han ropar på hjälp, den som verkligen bestämt sig för att ta sitt liv är ofta otroligt bra på att dölja det...Även om han har er, en underbar familj så är det inte lätt att se/känna det när man mår så dåligt. Jag undrade själv många gånger hur min mamma kunde göra så, försöka ta sitt liv när jag visste att jag betydde allt för henne men det är en sjukdom som tar över och då tänker man dessvärre inte klart... Försök inte att pressa honom, det kommer bara att få honom att må ännu sämre utan försök bara finnas där, själv brukade jag tänka sex ord: Håll om, Håll ut, Håll tyst... men förstår att det måste vara oerhört frustrerande...Tala om hur mycket han betyder för dig, ge honom extra mycket kärlek men som sagt, pressa honom inte...

 *styrkekram till dig*

  

Jag är mamma med två barn. Men jag förstår. 
Jag e sjukt det vet jag, men jag är väldigt ofta helt säker på att mina barn skulle få det bättre utan mig. 

Jag var fullständigt övertygad om att de skulle ha det mycket bättre utan mig. Du har redan fått utmärkta svar här i din tråd.

säger som övriga i tråden. depression är en sjukdom, det kan till och med vara så att man tror att de anhöriga får det bättre om man försvinner. har själv sambo och barn och älskar dem så otroligt mycket men jag kanske bara förstör deras liv genom att vara sjuk? dessutom vill jag lägga till ångesten. ångesten över att behöva vakna varje morgon och leva ännu en dag, ångesten över att finnas till. ångesten över att inte orka någonting och inte se någon framtid.

Jag känner/tänkner som mamma längre upp beskrev, ivägen till besvär och bara tynger ner mm, förstör bara.
? att som din man, har jag kämpat med massa trassel i många år och så få höra orden, men det kan ju blir  bättre längre fram!
Jo visst men det hörde jag för 10 år sen också och för 15 år sen och...
Någonstans där känns allt mer hopplöst, bättre? jaha om 20 år eller?

Nått sånt är det som snurrar här för att kunna tänka att lämna man och underbara barn.

När jag mår som sämst så får jag för mig att mina nära och kära har det bättre utan mig, så vid de tillfällena skulle jag kunna försöka lämna detta liv. Dock vet jag att det inte är sant, logiskt sett, så jag skulle aldrig kunna utsätta de jag älskar för den smärtan.

Men, jag tror att de som väljer att avsluta sina liv, ofta tror att de underlättar för de de älskar. Även om det verkligen inte är så. Men man känner sig som en börda, någon som alla andra skulle ha det bättre utan.

Det är mitt svar, från djupet av mitt mörka hjärta. Kanske kan det få dig att förstå hur det kan kännas?!

Om en anhörig blir utbränd måste han väl fått behandling för det? Det borde finnas någon psykoterapeft inblandad eller antideppresiva preparat? I mitt fall hörde det ihop, jag fick inte hjälp innan jag insåg att jag faktiskt ville dö.
Din sambo behöver hjälp utifrån och du måste finnas för barnen. Ge inte upp! Som det är skrivet tidigare är det ett sjukdomstillstånd. Hjärnan har valt fel väg.   
När jag mådde som värst ville jag bara försvinna, få stopp på allt. Barnen skulle få det bättre utan en gråtande och arg förälder som mår dåligt.  

Kram   

Har man aldrig varit deprimerad själv dvs haft sjukdomen depression är det svårt att förstå hur en deprimerad person känner och tänker. Hur en deprimerad person resonerar.

När man lider av en djup depression så är den psykiska lidande så jobbig och smärtsam att det "räcker" inte att man har människor runt omkring en som älskar en. Pga att depression är en sjukdom som förvränger den deprimerades tankar och synsätt.

Jag själv är just nu väldigt deprimerad (har ingen man el barn) och är i ett stadium där jag lägger all skuld på mig själv. Att det är mitt fel att jag är deprimerad. Mitt fel att jag har problem med värk. Mitt fel att jag inte kan jobba pga depression etc. Skuldbelägger mig själv. En av kriterierna för depression...

Om jag skulle ta mitt liv skulle det vara för att jag till slut inte orkar med den psykiska smärtan depressionen medför. Och tyvärr kan inte anhöriga som älskar en ta bort den. Kärlek räcker inte som många tror för att DEPRESSION ÄR EN SJUKDOM. Jag menar kan kärlek bota andra sjukdomar?

Har han fått någon hjälp? Om inte så är det första steget att söka hjälp innan det är för sent.
 

Att han tappat suget att leva är inte samma sak som att han vill dö. Det finns en bok som heter "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", och den meningen beskriver nog hur många känner. Det är vanliga tankar vid depression, och steget till att faktiskt begå självmord är i de flesta fall ganska stort. Så jag hoppas att det är så i ert fall, att du inte behöver oroa dig för att han faktiskt ska ta steget.

I mitt fall så har det aldrig varit tankarna på att andra skulle ha det bättre utan mig. Jag har alltid varit så ensam, så ingen lider av att jag lever. Och depressionen i sig kan jag hantera. Det jag inte kan hantera är ångesten. Ibland blir ångesten så kraftig och jag gör ALLT för att slippa den för den är outhärdlig. Så om jag skulle ta livet av mig så hade det inte varit en planerad handling, utan en impulsiv desperat grej för att slippa det extrema lidandet i just den stunden. För ibland är det outhärdligt, även om man vet att det brukar gå över efter några timmar oftast.

Jag tror att det är väldigt olika för alla. Jag tycker att du ska prata med honom om dina frågor, för det är bara han som sitter inne med svaren på de frågorna.

När jag mådde som sämst hade jag inte förmåga att älska för det förutsätter att man kan se en mening i något.
Vilket jag alltså inte förmådde. Så barn och man var mer som en komplikation på vägen mot den totala friheten. 
Idag kan jag le igen, men det tog tid.  

En gång under hela mitt liv så har jag varit "där" men som tur är så finns jag kvar...

Jag vet att det här är svårt för utomstående att förstå men när man är så pass deprimerad så är man tvärsäker på att världen är bättre än utan en. När jag var där på botten så var det faktum att jag heter xx och bor i xx lika självklart för mig som att ingen saknar mig när jag är död. Folk berättade för mig att de faktiskt brydde sig om mig och älskade mig men i mina ögon så sa dem så för att det skulle bli så mycket jobb om jag dog. Begravning etc. Ja, jag vet att det låter helt sjukt. 

Jag blir därför lite småtrött på dem som säger att det är själviskt att begå självmord. För det är ju inte därför man gör det. Man tror ju att man gör sin omgivning en tjänst genom att försvinna ur deras liv.