Varför så svårt att ta beslut om att seperera?

Finns säkert mängder av skäl till att man stannar kvar.
För mej tog det 3 år att ta steget fullt ut och lämna barnens pappa. Det tog så länge för att jag inte ville göra honom illa och jag hoppades väl att vi på något sätt skulle kunna ta oss igenom det. Han var min bästa vän och jag älskade honom som det, en väldigt bra man och pappa. Efter att vi jobbat på det i 3 år fick jag inse att det kommer aldrig att bli bättre och gå. Mina känslor för honom var bara väldigt starka vänskapskänslor och jag älskade honom som en vän men inte mer och så ville jag inte leva.  

Hur tog han det när ni väl separerade, finns er vänskap kvar?

Jag har gått och funderat på att separera länge, skulle jag genomföra det är det inte något förhastat.

Att gå runt och vela och älta fördelar och nackdelar är ju också ett val!

Skumt att man väljer att vela?

Han tog det väldigt hårt. Nu har vi varit separerade 6,5 månad och det är först nu som vi börjar kunna prata igen ordentligt. Jag har låtit honom få utrymme och den tid han behöver. Han har det jobbigt ännu men det går sakta men säkert åt rätt håll. På fredag ska vi för första gången umgås tillsammans och göra något roligt med barnen. Vi får väl se hur han klarar det och om han orkar men vi ska försöka iaf. Även om han tog det hårt som kommer han att med tiden inse att det nog ändå var bäst att gå skilda vägar. 

Ja man kan ju inte vara kvar för den andres skull. Jag trodde att vi båda ville separera för ett par år sedan, var helt övertygande men att det var för jobbigt att ta steget för honom så jag tog upp att nu är gränsen nådd. Det visade sig att han inte alls ville det. Blev väldigt paff och då jag såg att han ville kämpa gick det lättare. Men nu är det risigt som f** och vet inte ens om jag bryr mig om han skulle vilja fortsätta.

Kan inte alls förstå mig. Gå runt och hata sitt förhållande , älta sönder och samman sina problem med de närmaste kompisarna och sen ändå bara sitta kvar. Inte alls likt mig. Önskade att jag kunde sätta fingret på vad det är som gör det så svårt att bestämma sig. Rädd för konsekvenserna? Tror inte det, jag drömmer om positiva saker som följer med seperationen!

Får jag fråga lite fint vad det är som gör att du funderar på att separera? Misshandel osv är ju saker som borde vara självklara till en omedelbar separation. Men sen finns ju andra anledningar om inte gör det hela så "tvunget" om du förstår hur jag menar?

Ingen misshandel från någons sida, inget missbruk av något slag. Kommunikations problem, avsaknad av tillit, bonusbarn, småbarnföräldrar, trång ekonomi, är nog några av delarna.

Men det är väl så att man lätt kan döma någon som stannar fast de blir misshandlade, att man inte kan förstå att de stannar, men jag har ju nästan samma oförstående till mig själv. När jag inte vill, inte trivs, inte mår bra, inte är glad, varför stanna? Hoppet är kanske så förbannat segt? Beslutet är kanske en process och inte "en" händelse??!

 Jag dömer inte de som levt eller lever i våldsamma relationer. Jag har levt med en man under 3 års tid där det fanns både misshandel (vi möttes i rätten) och på slutet började han med droger, vilket han gjorde bakom min rygg. Vi var särbos. Mot den absolut sista tiden började han umgås med andra (en viss) tjejer på kvällar/nätter. Men de "tittade bara på film" och jag fick inte ringa, för jag störde.

Jag hade inte lämnat honom (än) om inte min nuvarande gubbe dykt upp från ingenstans som ett litet ljus. Men vi har det inte heller perfekt. Ingen misshandel eller missbruk, han dricker inte ens. Det enda missbruket som finns är att jag är rökare, om man kan kalla det för missbruk.

Men vi har också taskig kommunikation och nu mitt i allt så har det varit mycket som tärt just på mig eftersom jag fick missfall och vi inte lyckas bli gravida och jag ev ska opereras i vinter.

Har ni provat att satt er ner och prata om allt med varandra? Lämna bort barnen en helg för att bara vara ni två? Gått i parterapi? Vi funderar på det just för att vi älskar varandra och vill ha verktyg för att ta oss ut ur trasslet.

Tänker så också att i det här är det nog väldigt lätt att hamna med någon annan. För min egen del är chansen liten men min sambo kanske gör det. Jag vill inte träffa någon annan, jag vill nog vara själv ett tag och hitta tillbaka till vem jag är. Har flyttat så många gränser efter alla år så vet knappt vad jag tycker och tänker längre!

Vi har börjat gå i terapi, glad för att han var med på det, vi har bara gått en gång. Såg ert litet ljus i tunneln men bara ett par dagar efteråt har jag både fått höra " jag lovar dig att vi kommer aldrig sluta bråka" samt " jag ska ringa dit och säga att vi inte kommer mer, ingen ide". Saker som han slänger ur sig när han är arg/sur/irriterad! Så nu vet jag inte om vi kommer gå på nästa tid. Nu hänger den kommentaren bara i luften. Och jag orkar inte fråga om han menade det eller bara något han sa i ilska! Vi pratar knappt med varandra!

Det är så mkt gammalt som ligger och gräver hos mig så är osäker om jag klarar att samla kraft att kämpa, också rädd för att bli besviken.

Var går gränsen för mig? Min magkänsla är död!

Detta är så klart en svår situation, men jag är övertygad om att du går den dagen du är redo för det!
Mitt tips är att du går o pratar med någon om din situatuion i förhållandet och får lite stöd och sortera dina egna känslor och vad du vill ha ut av livet med mera....
Även om han inte vill gå iterapi så låter de som att du behöver ventilera hur du vill ha de och vem du är s.a.s.

är själv separerad sen ett halv år ca och de är tufft, för mig tog det ett år ca att ta mej ur relationen, att jag gjorde de berodde på en händelse som bara blev för mkt!
Nu i efterhand så ångrar jag mej inte, men var beredd på att du möter en enorm ensamhet när du väl är själv!
Det är de svåraste tycker jag att vara så sjukt ensam, vid dödsfall så finns de ju alltid en massa folk som stödjer och finns där men vi sep så är de som att alla försvinner iaf en tid tills de lagt sig.

men som sagt ta en egen kontakt för att få stöd för dej själv och låt ert stöd vila om han inte vill...
 

Vad snällt skrivit, det är kanske så, tiden är inte kommen ännu!

För några år sedan gick jag i KBT hos en student på universitetet, sååå himla bra, verkligen en fantastisk upplevelse och jag tänker på det många ggr. Men så är det ju så att välbefinnande är en färskvara och nu går jag hos en psykolog på vårdcentralen och det är bra, ger mig lite energi, ex få tummen ur och ringa familjeterapi mm. Men har inte gett så mkt konkret utveckling hos mig, mer att få prata av sig lite och det kan man göra hos vänner.

Ska nog ta upp det med henne nästa ggr att jag vill nog vara lite mer analyseranade över hur jag och mina känslor fungerar.

Ibland läser man och hör att " lämna var det bästa som hade hänt mig" , " nu är allt så mkt lättare". " inte en dag för tidigt mm"

Och så läser man ibland om ensamheten. Jag som känner mig mest ensam i hela välden i mitt förhållande, gör allt själv, har inga aktiviteter ihop, fattar aldrig några beslut ihop, bär allt ansvar " yttre ansvar" typ post, bank, mail, kontakter mm dagis mm.

Zannah: vad var det som fick dig att ta beslutet? Var det jobbigt att bryta förhållandet rent praktiskt, men allt som ska " delas upp"?

ja de är nog så att tiden inte är rätt men du kan ju göra en del för att du ska veta vad du vill inom dej själv, de kan stärka dej att våga ta steget ur relationen.
För mej var de inte så vårt då vi redan var särbos pga mina studier så det var mest de känslomässiga som var /är jobbigt, jag förlorade alla husdjur 4 katter o en hund som jag älskar och så att lösa kontakten med bonussonen som bor med exet, vi har nära kontakt och en fin relation som jag vill behålla i någon form då jag blivit en viktig person för honom efter 6,5 års boende ihop osv. DET PRAKTISKA LÖSER SIG ALLTID!
 Att jag lämnade var en hel massa saker men främst ett återfall i droganvändande som resulterade att hans familj och son blev lidande och han själv svårt skadad i en bilolycka. Efter de så  fanns jag vid hans sida så ha skulle orka leva, som vän dock men vi hade kontakt och träffades, sen gick de några m¨ånader innan jag sa att nu är de def slut!
Men före det så hade jag velat fram o tbaka i tanken om att göra slut pga en massa andra saker som inte hade med hans beroende att göra, utan mer med att vi utvecklats åt olika håll och på olika plan, han är 41 och jag 26, vi träffades när jag va 16 och blev ett par när jag var 19 så det händer en del med människor under den tiden som gjorde att vi inte passade ihop s.a.s.
Jag tror dock att vi kommer vara vänner framöver.....

hoppas du får en bra kontakt att prata med så du reder upp det som gäller dej till att börja med, man kan ju inte förändra nån mer än sig själv  

Men det låter ju ändå som att ni har haft det helt dött mellan er utan skilja med litet brustet hjärta.

Tror inte att jag är kär i min sambo. Mycket tankar går till det praktiska men det är ju självklart som du säger. Att det läser sig.

Har skjutit på en separation länge. Tänker att det är svårt att genomföra det för det är sådan bostadsbrist ( bor i en storstad), har ingen stans att flytta till. Och sen får vi en lägenhet, äntligen finns det en chans. Nä då flyttar vi båda och hyr ut den andre!!! Säger klart och tydligt också att jag vill separera, att jag tittar på lägenheter själv men för att kunna få större lgh skrevs han med på kontraktet. Vet inte hur jag tänker. Och det känns som att det är jag som måste separera oss! Han tar inga initiativ, och tänk så många ggr han har slängt ur sig att han ska flytta när man har tjafsat!

Kan man gå en "göra slut kurs" så anmäler jag mig!!