Ni med tvåspråkiga barn, hur gjorde ni från början?

Nu är vår son bara 20 månader än så länge, men jag kan kanske dela med mig ändå?!
Jag är svensk, mannen engelsktalande, bor i Sverige men pratar engelska hemma.
Jag pratar nästan uteslutande svenska med sonen och maken uteslutande engelska.
Fram tills för några månader sedan var sonens ordförråd ca 2/3 svenska och 1/3 engelska. Efter semester tillsammans i sommar och makens föräldraledighet i drygt en månad nu så skulle jag nog säga att ordförrådet är nära nog 50/50.
Han har inte varit senare med talet än något annat barn i vår omgivning och har redan en imponerande förmåga att veta när han ska använda engelskan och när han ska använda svenskan.
Mitt råd är att vara konsekvent. Du pratar svenska med barnet och din man pratar tyska, alltid.
Se sen till att ni har böcker på båda språken hemma och läs både ock.
Det kommer gå hur bra som helst.

Vi har en 2,5åring som pratar som ett rinnande vatten på 2 språk än så länge men vi har två till liggande latent.
Pappan är spansktalande och jag pratar svenska med honom. Han går på en förskola med två språk spanska/norska. Vi föräldrar pratar engelska hemma!
Han har haft ett bredare ordföråd på spanska tidigare men i sommar lossnade svenskan också.
Engelska förstår han men pratar ytterst lite. Norskan är än så länge något fusionerad med svenskan.
Det ordnar sig! Var konsekventa att bara prata ert modersmål och läs böcker på bådas språk så ska ni se det kommer av sig själv. 

Vår son är 2 år fyllda och jag pratar estniska med honom medan min man pratar svenska. Vi pratar svenska med varann (mannen förstår inte estniska alls) så det blir ju naturligt mer svenska, men jag ser inte att det är ett problem. Pratar själv också svenska med sonen när vi umgås med folk som inte kan estniska (dvs de flesta utom min familj) så jag är med andra ord inte konsekvent och tror inte heller att det är så viktigt. Sonen förstår bägge språken, talar mer svenska just nu (pga dagis också, tidigare var det mest estniska) men visste tidigt att saker hette olika beroende på om det var mamma eller pappa han pratade med. Hans språkutveckling är inte alls sen heller (vilket jag trodde den skulle vara). Min förhoppning är att han, när han är stor, ska förstå estniska även om han kanske inte talar det aktivt. Och att han ska kunna prata om han vill. Märker på äldre barn omkring mig i samma sits att det ofta blir så - de pratar mest svenska men förstår och har förmåga att prata bägge språken.
Är själv tvåspråkig (men uppvuxen med två estnisktalande föräldrar i sverige så vi pratade ju bara estniska hemma förutom när vi hade gäster eller så) och tycker att det är en fantastisk gåva att ge sina barn! Har släktingar som valt att inte göra det och de barnen är lite ledsna nu när de är större.
Mitt råd är väl alltså att köra som ni tänkt - sambon pratar tyska och du svenska, men att ni inte behöver vara så strikta: om sambon ibland pratar svenska och ni pratar svenska med varann osv är det ingen fara på taket :) Gör det som faller sig naturligt - barnet lär sig att man pratar olika språk vid olika tillfällen och har en makalös förmåga att lära sig tror jag! Det viktiga är att man har viljan och det har ni ju :)

Tack för era svar! =)
Detta kommer bli spännande och jag är lite avis på bebis som får två språk "gratis" + engelskan och kanske ett till språk. Det är ju helt otroligt tycker jag!

Discostella - vad häftigt med estniska!! =)   

Nu pratar våra barn bara svenska tyvärr, de förstår portugisiska men kan inte prata (fast jag tycker maken borde pratat mer med dem). Farmor pratar portugisiska med dem.
Det har liksom kommit av naturen. Och visst kommer det mer och mer ord nu när de större blivit 4 och 6 år.

När maken var liten så pratade hans mamma bara portugisiska men övrig familj svenska. Han var lite sen med språket, många säger att det kam bero på språkförvirring, men samtidigt är vår son sen också så jag tror det är genetiskt.

Jag har läst att upp till 6 år har barn förmåga att lära sig hur många språk som helst.

Kör på, du kan prata svenska och maken tyska.

Vi har tre barn, jag svensk min man är schweizare, bor i Schweiz (tysktalande delen) och vi pratar tyska gemensamt hemma (ibland engelska). Jag har alltid kört svenska med barnen, stenhart, läser, tv, cd. Mina har varit sena med talet, men det har tagit sig! Innan dom börjat skolverksamheten har dom pratat mycket svenska, nu pratar de tva äldsta (7 och 9) schweizertyska med varandra, medan dom alltid pratar svenska med mig och lillasyster (5). Man märker att tyskan haller pa att "ta över", 7-aringen har ibland svart att förklara saker pa svenska, men dom har ingen brytning och kan ga som svenskar när vi är där och hälsar pa. Alltsa, kör ni pa med svenska och tyska, är ju viktigt, tycker jag, att barnen kan prata med sina far/mor föräldrar och andra släktingar. Sedan är det ju rätt juste med ett extra sprak bara sa där, tyska är ju väldigt användbart ocksa! Dessutom jättejobbigt att lära sig som vuxen!

Jag föddes i Sverige men mina föräldrar (en irländsk, en svensk) pratade enbart engelska med mig. Svenska lärde jag mig på förskolan.

Nu har jag en dotter och jag pratar bara engelska med henne. Hon är fem år och talar både engelska och svenska flytande.

Jag ser det som en gåva att man kan ge sitt barn ytterligare ett språk.