Idag slutar jag ljuga..!!!!

Vad bra att du vill göra en förändring. Du verkar ha insikt varför du beter dig som du gör, och det är en god start. Om jag får gissa, så är du en så kallad "vara till lags-personlighet". Det är viktigt att komma ihåg att detta mönster att vara till lags och inte förarga, har varit en överlevnadsstrategi från din sida, som var en funktionell strategi när du var liten. När man sedan växer upp, så ställer många av barndomens mönster till problem i relationer.

Det är också viktigt att komma ihåg att detta mönster inte bara är dåligt. Även om det innebär att din pojkvän får svårt att lita på dig, så medför detta mönster också ofta att man är en väldigt vänlig och omtänksam person som egentligen inte alls vill såra på något sätt. Det finns för- och nackdelar med allt.

Men var beredd på att det inte är helt enkelt att förändra ett beteendemönster som är starkt rotat. Förklara för din pojkvän att du kommer att göra så gott du kan, och att han behöver ge dig lite tid och förståelse. Han måste också hjälpa dig genom att få dig att känna dig så trygg att du inte behöver ljuga längre. Det kommer att krävas mycket mod från din sida, att börja blotta dig och visa vem du är, vad du känner och vad du behöver. Du måste jobba med din självkänsla, för att förstå att du är värd att älskas precis som du är (alltså den du verkligen är, bortom ljugandet). Du ska inte behöva ljuga eller undanhålla fakta, känslor och tankar för att förtjäna kärlek. Minns att ingen är perfekt.

Jag tror att du har betett dig som du gjort, av hänsyn till andra: rädd för att såra, att inte vara till lags och att inte göra någon besviken. men tyvärr blir effekten den motsatta. När det känns svårt att vara ärlig, tänk på att det får bra konsekvenser i det långa loppet: man kan lita på dig, och du kommer att få allt lättare att säga vad du tänker, käner och behöver. detta kommer att göra ditt liv bättre. Att ljuga har också positiva konsekvenser (man undviker att någon blir besviken, att någon ska tycka ofördelaktiga saker om en) men bara på kort sikt, som i det långa loppet förvandlas till negativa konsekvenser.

Jag önskar dig lycka till! Var modig och visa vem du egentligen är! Kram

Det är förståeligt att du har svårt att veta vad du egentligen känner. Jag gissar att din pappa (och kanske mamma?) reagerade med avvisande när du uttryckte dina behov och känslor när du var ett litet barn. Kanske upplevde de dig som besvärlig och krävande om du blev ledsen, rädd eller arg? Du fick isåfall mycket tidigt lära dig, att för att få föräldrarnas gillande, så var det bäst att inte uttrycka behov av tröst eller uppmärksamhet. Du kanske inte fick någon hjälp med att hantera och sätta ord på dina känslor när du var liten? Att få denna hjälp och guidning från föräldrarna är mycket viktigt för att kunna hantera och identifiera sina känslor. Har du inte fått det, så är det klart att det är svårt för dig nu som vuxen, att veta vad du känner och att uttrycka det. Men det går att lära sig senare i livet som vuxen också!!

En förälder som beter sig som din pappa gjorde, att reagera med ilska på det lilla barnet som uttryckte känslor eller behov, skapar ett barn som håller inne med vad det känner och behöver. Barnet gör allt för att bli älskat i sin rädsla att bli övergivet. Det barnet får lära sig, är att det bara är värt att älskas om det beter sig som föräldern vill. Detta är grunden till en låg självkänsla. Ofta har personer med låg självkänsla svårt för att bli avvisade, medan en person med god självkänsla kan hantera att inte bli omtyckt av allt och alla. Kanske är det så, att när du upplever att någon inte tycker om dig så kastas du rakt in i din barndom (omedvetet och känslomässigt) och detta aktiverar din rädsla att bli övergiven?

 Fundera över om det verkligen är nödvändigt att bli omtyckt av alla! Rent tankemässigt tror jag att du förstår att det inte är nödvändigt, men dina känslor och ditt inre säger antagligen nåt annat. Försök identifiera vad dina känslor säger till dig när du blir avvisad.

Fundera också över din rättighet att få vara som du är, din rätt att få vara lite obekväm. Varför ska just du ta så liten plats, ställa så få krav och bry dig så mycket om att inte göra andra besvikna? Du och dina behov är lika viktiga som någon annans. Är någon som t ex blir arg och säger ifrån inte värd kärlek? Skulle du överge någon om den blev arg på dig eller visade andra känslor, eller skulle du tycka att det var förståeligt och inte tycka sämre om personen för det? Fundera över varför samma regler inte gäller för dig. Varför måste du t ex ljuga för att vara värd att älskas? Sanningen är att du är värd lika mycket kärlek som alla andra, lika mycket förståelse och omtanke! Jag tror du förstår detta rent intellektuellt, men nu måste du jobba på att förstå det med hjärtat också!

Det var ett tag sen vi skrev. Hur går det för dig TS? Kram

Det går jättebra, jag har blivit en helt annan människa. Jag behöver inte göra mig till längre eller ljuga, har insett mycket det sista året och jag mår bäst av att vara mig själv! Min pojkvän är en väldigt förstående man och han har varit till stor hjälp.

Va gulligt av dig att höra av dig!

Kram o tack!

En stor eloge till dej, och en ännu större till din kille som är så förstående och som håller på dej och peppar dej!

Varmt lycka till båda två! 

Vad glad jag blir av att höra att du uppnått en sån positiv förändring! Bra kämpat och lycka till fortsättningsvis!!