Hur fick du klart för dig att du var deprimerad / utbränd?

För mig har det alltid varit svår att se när jag är deprimerad. Det har tagit många herrans är att lära mig att skilja på depression och normalt mående.

Det är lätt att tänka att man inte är deprimerad, att det är livet som suger, att livet är grått. Men det är ju ett symptom på depression, att man tror att livet är trist och grått.

Mitt bästa tips till dig är faktiskt att börja ta medicinen och se om det blir någon skillnad.

Deprimerad: Klarade inte av att gå ur sängen, bara grät.

Utmattningssymptom (gick aldrig helt in i väggen): Bytte ut ord, t.ex. frågade jag en kompis om vi skulle ta duschen, eller trappan. "Du menar hissen?" sa hon. Och jag svarade "Det var ju det jag sade". Alltså onormal förvirring, oförmögen att höra när jag sa fel och korrigera. Hade också mycket spänningshuvudvärk och kunde gå upp till 5 dagar utan att det släppte. Sov även mycket dåligt, hjärtat snurrade på i 130 dygnet om. Drömde mycket mardrömmar, kände tryck över bröstet och gick en natt upp för att låsa upp dörren, så att dörren inte skulle brytas upp om jag dog av en hjärtinfarkt under natten. Var en fullkomlig självklarhet då, men 8 år senare ser jag det bisarra i tankegången. Klarar än idag inte av stress, utan låser mig fullständigt och kan inte tänka, men jag har inga problem att sköta ett "normalt" jobb och har numera familj.

Jag bara bröt ut i panikångestattacker hela tiden och kände mig värdelös, ful, dum och helt förjävlig helt enkelt. Det fanns liksom ingen mening med livet.   
     Min sambo ledsnade på min panikångest och vi åkte till psykakuten där jag fick berätta om hur jag mådde och fick fylla i en sån självuppskattningsblankett gällande depression och jag prickade väl in allt.
     De frågade om jag ville prova en antidepressiv medicin och jag svarade ja. Fick Citalopram utskrivet och nu har jag ätit dem i snart 8 månader. Höjde dos efter ungefär 6 månader från 20mg till 40mg.

Jag vaknade varje morgon och kände mig aldrig utvilad, tvärt om. Ingen motivation, ingen kreativitet och minsta lilla kan bli en motgång och det räckte med en eller två sådana så var hela livet förstört. Kunde komma hem och bara sätta mig och gråta av frustration. Orkade inte städa, diska och laga mat ordentligt.

Testade att prata med läkare och psykolog, tyvärr fick jag byta mottagning innan jag hittade en läkare som verkade vettig och via honom fick jag kontakt med en KBT-terapeut. Denna var hästlängder bättre än psykologen på den lokala VC:n. Första läkaren skrev ut antidepp (citalopram) åt mig, något jag aldrig hämtade ut (verkligen inget jag vill börja äta regelbundet) och det är jag glad för. Den andra pratade med mig och satte sig in i min situation och kolla upp mina symptom (fick gastrit bland annat, som vi behandlade). Terapeuten sen hjälpte mig inse varför jag mådde dåligt och hur jag kan komma till rätta med problemen och gav mig verktyg för att hantera livet.

Min rekommendation är att prata med terapeut/psykolog och försöka reda ut det och nöj dig inte med någon som inte känns riktigt "rätt". Medicinering hjälper inte utan annan behandling (som terapi) iaf.

Det är en enorm skillnad på att vara utmattad och deprimerad. Tyvärr är vårdcentralsläkare dåliga på att urskilja skillnaderna. Dessa två tillstånd kräver helt olika behandling. Att ge ssri till någon med utmattning ger ingenting om ingen depressivitet eller ångest finns med i bilden.

Väldigt förenklat: vid utmattning orkar du inte göra saker som du vill göra. Motivationen finns men kroppen/hjärnan klarar det inte. Vid depression finns inte motivationen, inget känns roligt, allt känns lönlöst. När du ändå tar dig ut och gör saker du tidigare tyckt vara roliga mår du bättre om du är deprimerad, sämre och förlorar orken om du är utmattad.

Läs på stressmottagningen.nu  - där kan du läsa mer. Läs om utmattning/depression och lär dig skillnaden. Boka sedan en ny läkartid och be då om att få träffa någon som är bra på stressjukdomar (om det finns någon) och diskutera vad du kommit fram till. Ibland kan det också vara svårt att själv se att man är deprimerad. Och oavsett vilket av dem det är ska den primära lösningen inte vara ett gäng tabletter utan terapi där du får handskas med din situation och se vad du kan förändra för att må bättre.