Skrek mitt i natten att det värsta med resan var att jag skulle med...

Nu har jag gått och vart så ledsen i två dagar, och min sambo bara struntar i det. Går undan, är inte ens i samma rum. Pratar inte med mig...

Allt började för ngra månader sen, med att vi beställde en jättemysig resa tillsammans. Vi skulle verkligen ta en helg nu på hösten och bara rå om varandra och mysa. Sagt och gjort, vi bokade mysigt boende, vi betalade in resan ( jag något mer, han något mindre - men spelar egentlgien ingen roll )  och har verkligen sett fram emot det här.. Trodde jag.

I ondags natt, mitt i natten, FAR mi sambo upp i sängen, ruskar i mig och säger att jag snarkar ( vilket jag förvisso gör då och då, jag erkänner. MEN, det gör han OCKSÅ.. ). Så jag vänder mig om, lägger mig på sidan för att försöka minimera snarkandet. Går väll en kvart till, och han hoppar så gott som jämfota ur sängen, närmast tokig, tar tag i mig och SUPER ruskar, sätter sig över mig och väser att det VÄRSTA med resan vi planerat, är att JAG ska med. Och sen går han ut, slänger igen dörren så hela huset håller på att ramla igen, sätter sig i soffan och fortsätter osa svavel över mig, innan han till slut lugnar ner sig, lägger sig ned och somnar... Jag vart helt förstörd, grät mig själv till sömns, och fick någon eller några timmars sömn - till sist. Vaknade tidigt, gick upp och iväg till jobbet innan han vaknade. När jag väl kom till jobbet, fick jag strax efter en länk i mailen, till nått sömn institut. Inget "hej", ingenting annat alls. Det var det hela..

Och det här har hät nu ett antal gånger, och jag blir så otroligt ledsen, för jag kan inte göra något åt det. Och sättet han gör det på, står liksom inte i proportion till vad som hänt. Det känns som han hoppar på mig, förminskar och trycker ned mig så mycket han bara kan, för att han ÄNTLIGEN har chansen..

Nu har jag gått med gråten i halsen både igår och idag. Och idag när jag vaknade kunde jag för mitt liv fortfarande inte känna någon som helst lust att åka iväg med honom, så jag struntade i att packa. Jag ville inte åka. Då sätter HAN igång och packar ÅT mig istället. Så säger åt honom att han behöver inte packa åt mig, jag kommer inte åka. Han tittar bara på mig, blir jättesur och går ut ur rummet och vill inte prata med mig.

Vi skulle på bröllop, men han gjorde ingen som helst ansatts till att byta om, så jag gick själv. Blev ganska pinsamt, men vad skulle jag göra.. När jag kom hem, fortsatt tystnad. Han åker iväg för att äta middag, så att jag inte ska SE att han äter, och att jag ska få göra min mat själv - som "straff". Och han vägrar vara i samma rum som mig... 

Känner mig så.. förolämpad och trampad på, och fortfarande lika ledsen...