Otrogen, vill skiljas, självmord... KAOS!

För 4 år sedan träffade jag mitt livs kärlek. Det som var mellan oss gick inte att beskriva. Lyckan var total och vi skulle ha 4 barn tillsammans. Vi hade jätte mycket gemensamt och kunde prata om allt med varandra. Våra mammor var bästa väninnor men vi lärde känna varandra senare. Vi började ganska så på en gång med familjeplaner och vips så blev vi med barn. Det var planerat. Eftersom han kommer från mitt ursprungsland (har bott i Sverige sedan jag var liten) så blev det bestämt att Sverige var mera lämpligt att leva med barn i. Han kommer hit och möter mig varje dag utanför jobbet för att gå hem tillsammans ( två bussar och en pendeltåg) dottern födds och vi blir tvungna att sälja min lght för att få det att gå runt för han har inget jobb och mina pengar som fl kommer vi inte långt på. Vi får gå genom många svåra moment som familj och klarar det bra. Kärlek, respekt och dialogen finns alltid där. Dax för barn nummer två. Jag är fl sedan är det dax för mig att börja jobba och min man, som nu har ett jobb och har någorlunda bra koll på språket och Sverige blir pappaledig i ett halvt år. Vi är lika lyckliga om inte mera, jag är otroligt trygg i min familj och min relation till min man. Bra sex, kanske inte så mycket tid för varandra som man önskar men en 3 och en 1 åring, allt är som det ska! I april åker han till hemlandet på semester. När han kommer hem får jag höra mycket om en fin vän han har "återupptäckt". Snacket går över till att han börjar komma hem senare än vanligt och den där känslan i magen man har ibland, den spökar, och som ni vet där ute, den har sällan fel. Jag börjar ifrågasätta honom. Får raka nej. Han förnekar allt som har "relation" att göra med tjejen. Hon är en vän. (Ryser när jag skriver det här) sedan kommer den första bomben. Tredje barnet som vi så gärna har planerat Sedan i början av året. De planer vill han skjuta upp, på obestämd tid. Sen blir det mera av utlandssamtal. Jag ifrågasätter. Då kommer den andra smällen. Han pratar med henne på telefon varje dag. Hon är hans öde! Det är de två! Hoppsan! Vad tänkte du på innan du skaffade ungar och "älskade mig"? ( sorry för den bittra smaken, har inte lagt sig än) han får välja, mig eller henne. Då blir han ledsen och gråter en hel natt om att han tycker synd om oss! What? Han påstå sig behöva åka till henne, ( hemlandet) och förklara saker och ting. Men han kommer hem till familjen. Han har bestämt sig. Jag ber om betänketid men han åker ändå. Väl där händer skumma saker och jag får igen höra om att jag är hopplös, genom telefon och att jag har hittat på allt. Där gråter han hos mamman och svär att allt blir bra med familjen. Jag har hela den tiden kontakt med hans föräldrar. Kommer hem, förändrad. Köper ett gymkort och börjar köra 4 timmar i sträck varje dag efter jobbet. Hemma är jag ensam med barnen, gråter floder. Hans första lön kommer efter hans fl, han tar allt och åker till hemlandet, för att tatuera sig. 30 lax. Inte illa. Vi har inga pengar att köpa mat för. Han tar rubbet. Han föräldrar får hjälpa till. Samtidigt som han håller allt hemligt från de. Men, de vet allt och stöttar mig. Där vet jag ju att han har varit med henne. Kommer hem med tatueringar, jättefint (ironi) själv har man fått köpa sandaler till barnen på ellos kredit! Tiden går, hans föräldrar kommer för att rädda förhållandet. Själv står jag på mig, familjen ska inte splittras, vi ska jobba på det. Han är helt förändrad, vill skiljas men gör inget åt saken. Flera gånger ifrågasätter han varför jag inte drar. Jag har tydligen lovat att lämna honom när vi väntade vårt första barn om han nånsin kommer att vara otrogen. På frågan, har du varit otrogen, kommer bara frågan, varför säger du inte samma som förut? *förvirrad*
Föräldrar få det inte bättre, jag är kärleksfull, stöttande, omhändertagande. Han är kall, ilsken och inte sig lik. Medan föräldrar är här åker han på en "tjänsteresa" ( visst!)till hemlandet. Och när föräldrar åker hem, dagen efter försvinner han. Jag gör en polisanmälan, min man är försvunnen. Alla letar efter honom, jobbet, de få vänner han har här, föräldrar. Efter 3 dygn dyker han upp. Väcker mig 4 på morgonen, svullen som en ko efter en sommar av sömnlösa gråtnätter. Han är i Narvik, har försökt att ta sitt liv tuppade av och mötte Gud. Skit, är min man en LOCO? Aja, älskar honom så mycket och är så glad att han är tillbaka oskadd ( eller ganska, med ett jättesår på armen och blåmärke runt halsen) kommer han hem, lovar att allt blir bra. Flera barn ska det bli och allt ordnar sig. Men så ringer han henne igen och blir blek som ett spöke. Jag säger att jag gör vad som helst men han måste sluta med henne och allt det han håller på med! Han har ju två barn för Gud skull!!!!!!! Efter en vecka går allt tillbaka. Nonchalant, är aldrig med barnen, gapar och skriker på barnen och ignorerar mig. Kör bil som en racerförare 140 minst, och slösar allt vi har. Sedan kommer det. Jag får syn på alla dessa sms och meddelande mellan han och den andra ( fast, det finns en till där, men hon ska gifta sig snart så där är det kört) och paniken blir bara större! Vem är det jag lever med? Känner jag den här personen? Hans kusin flyttar till Sverige. Hon intar min parti ganska på en gång. Han vill bara festa och frågar om inte hon vill flytta med honom när han drar. Ett rak nej får han. Hela kusinen familj kommer, en man och två barn och en hund. De ska bo hos oss tills de har hittat eget. Hans mamma kommer, ska stanna här i 3 månader. Bilen håller på å går sönder, han planerar en långresa till hemlandet med bilen för att reparera den. Blir billigare så, hans bror äger en bildelaffär. Jag börjar arbeta på nya jobbet, skolar in yngsta på fkl, han tar hela sin lön ( och ett par saftiga krediter) och drar. Här är jag nu, går till en psykolog en gång i veckan, med svärmor som har inlett krig med hans kusin och hennes familj ( och hunden, *suck*) jag hamnar i skottlossningen och får mycket skit. Han är kvar i hemlandet, bilen är inte fixad än. Är hemma med sin far varje dag ( typ är inte med några tjejer och flänger) kommer kanske nästa vecka. Jag Vabbar som en tok, och äldsta har blivit jätte sjuk. Inga pengar har vi. Skulder på 300000. Äger inget. Har bara kärleken kvar att hålla mig fast i.
Älskar mina barn oändligt, är själv ett skiljsmässobarn. Vill vara älskad och respekterad.

Vad ska jag göra?

Har några vänner jag kan prata med, alla har delad åsikt. Älskar den där jäveln fortfarande, men vet att det är bäst att lämna honom. Men ärligt nu, vad ska jag göra? Praktiskt, moraliskt, psykologiskt alla svar är välkomna! Vill bli lycklig och glad igen! Mitt liv är kaos!