När drömmar går i kras.

Hej vännen,

Jag känner med dig.

Jag har haft samma sits som du. Jag var gift med en kvinna som jag precis som du älskade henne mer för varje dag som gick. Vi hade inte sex heller på ett år efter att vårt andra barn föddes. 

Hur slutade vårt historia? Jo, hon var otrogen vilket hon än idag erkänner inte. Vi skilde oss, hon skaffade en annan bostad och nu tycker hon att livet leker för att hon får dejta olika killar och får uppvaktningen av olika män. När hon känner sig ner och ensam, då vill hon komma tillbaka.

Jag förstår att du har det tufft, men vännen för din egen skull, gå vidare och släpp henne. Jag vet att det är svårt men det måste du göra. Det var flera som sa samma sak till mig men det tog mig nästan ett år av terapi samt samtal med spå tanter till att jag kom fram till att hon är inte värd mig. Jag är värd mer än så. Du ÄR VÄRD MER ÄN SÅ. Gå ut och njut av ditt liv.
 

Jag brukar inte skrika "dumpa!" och så inte nu heller. Man kan säga att jag var som din fru, jag kände att ungdomsåren rann ifrån mig och att vi skaffade barn allt för tidigt. Jag levde med den man som tog min oskuld och jag fick nästan panik av tanken på att ha sex med honom resten av livet.

Jag var otrogen och vansinnigt förälskad i en annan man. När jag berättade för maken (lögn var inget alternativ) så förstod han och accepterade. För mig räckte det.

Efter ca 10 år tillsammans fick jag nästan samma känslor - jag var så trött på honom! Men jag fick iväg oss till familjerådgivning (han tyckte inte det behövdes) och vilken effekt! Vi fick större förståelse för varandra och mycket lättare att prata om våra respektive behov och förväntningar.

Nu har vi levt tillsammans i snart 25 år. Har det varit rosa moln hela tiden? Nej givetvis inte men vi har ett mycket stabilt och kärleksfullt förhållande (med mycket sex!).

Det GÅR alltså att få även ett dåligt förhållande att fungera. Det krävs jobb och uppoffringar från bådas sidor men det kan vara värt det, så var det för oss. Idag vet jag inte vad som skulle skilja oss åt och jag är mycket glad över att maken kunde acceptera min otrohet (även fast det faktiskt var andra gången).

Fundera över vad det är värt för dig att kämpa för relationen. Jag har all förståelse för om du inte tycker det är värt ett försök.

Lycka till oavsett vilket val du gör!

 

hm, hon har inte varit otrogen om en nära, väldigt nära. Hon vill inte ha one nights. Det har hon haft bra många innan hon träffade mig. Hon vill känna förälskelse. Jag har börjat gå i terapi jag med. Kostar en jävla massa.  
Saken mede henne är att hon egentligen är alldelse underbar förutom att hon inte är förälskad. Hon är utan tvekan den bästa vän jag någonsin haft.  Jag var otrogen när jag träffade min sambo, hon har vart med 17st mig inkluderad. Jag har lärt mig leva med hennes historier och detaljer som hon var dum nog att dela med mig av. Jag känner dock ingen vilja alls eller behov av att vara med någon annan. Hon är inte heller ute efter sex, utan att känna förälskelse, jag är "bara en vän". 

Jag har endå en tro om att hon kanske behöver leva "sitt liv" i kanske 6-18 månader innan hon inser hur grym jag är. Men just att hon ångrar att hon blev förälder gör mig smått galen. Känns som jag ett stor tro på oss som kastas fram och tillbaka i och med att vi i alla fall just nu inte vill samma saker i livet. Jag vill leva familjeliv, hon vill "festa". Men vi pratar om allt, men just nu är det bara jobbigt att höra allt som får allt att kännas hopplöst.

Jag vill försöka, men tror du bästa sättet att försöka på är att vara isär och låta henne göra sin grej. Men som sagt, hon har inte råd      

  

Självklart jag förstår att man saknar pirret i magen när man har varit tillsammans så länge. Men kom igen, behöver man vara otrogen för det? Kan man inte bara flörta och känner sig vacker? 

Jag förstår dig essibessi men både du och din man ville försöka igen. Min ex fru vill inte 100%, utan hon kommer till mig när hon känner sig ensam eller saknar trygghet. Jag har dragit henne till familjerådgivning flera ggr utan framgång. Så, vad kan man säga? Jo, det är bara släppa och gå vidare oavsett hur surt det än låter.