Kan min sambo ha ADHD?

Hej! Jag skulle vilja ha lite hjälp gällande min sambo.

Vi har varit ett par i sex år, och vi älskar varann otroligt mycket. Men hans svårigheter med ilska har gjort vårt förhållande ganska jobbigt i perioder, speciellt då jag känner obehag runt ilskna människor och jag är mycket känslig (kämpat med depressioner och trauman osv) så vi "krockar" en hel del där.

Nu är det så att vi väntar barn, och han har tagit tag i detta och ska bli utredd (Tack och lov), men jag har ändå lite frågor eftersom utredningen inte riktigt börjat ännu. Gärna från någon annan som lever med ADHD eller med en partner som har det. Kanske tillochmed vuxna barn/tonåringar med ADHD.

Han fick först tala med en kurator eller liknande (kommer på migsjälv att jag faktiskt inte frågade honom vad det var för människa han talade med, men inte var det en psykolog iallafall!) om sina svårigheter, och hon sa att det inte lät som ADHD eftersom han kan kontrollera sig (95% av gångerna iallafall) utomhus, med vänner och bekanta osv, men inte hemma med mig eller när han bodde hemma hos sina föräldrar. Kan hon ha rätt?

Kanske borde beskriva hur han är hemma, främst de dåliga dagarna så ni får lite mer inblick;
*Kan inte kontrollera sin ilska, slår sig själv, kastar med saker, skriker saker åt mig om han får för sig att jag gjort något som inte passar. (ibland är han arg på mig av en anledning, men inte alltid)
*Kan inte sitta still, dvs han trummar med fötter eller händer, "restless legs", pilla med saker han hittar. (vad som helst, papper att riva sönder, en gummisnodd etc etc)
*Lite svårigheter att fokusera på trista saker, främst när någon talar om något som inte intresserar honom.
*Extremt ful handstil (har läst att det är vanligt bland folk med ADHD)
*Ganska bristande social förmåga, generellt. Kan "passa in" i en grupp rent ytligt, men kan nästan inte alls skaffa riktiga vänner.

Nu kommer jag inte på mer, men det finns säkert andra saker som kan vara relevant.

Idag fick han ett utbrott på mig, utan att jag gjort något fel. Jag är fortfarande mycket ledsen efter detta...
Började med att jag kom hem, vi åt mat och allt var bara bra. Sen frågade han om vi skulle spela lite tv-spel (vi båda är ganska "nördiga") och jag bad honom att vänta en stund eftersom jag var så mätt och ville sitta bekvämt och ta det lugnt en stund. Han nöjde sig och spelade något annat så länge.
Efter ca 1,5 timme (jag glömde bort tiden ett tag) sa jag att nu kändes det bra i magen och frågade om vi skulle spela. Han svarade kort "Jag är trött." Då frågade jag om jag tagit så lång tid på mig, och han svarade bara kort "Ja." och lät inte allt för glad. Jag förstod att han var sur och undvek då att tala med honom eftersom jag inte ville förvärra det.
Men värre blev det ändå, det gick inte bra på spelet alls och hans tålamod tog slut. Då sa han att han var värdelös och så fruktansvärt dålig etc, jag börjar nu känna mig illa till mods och ville gärna gå där ifrån, men vågade inte för även detta kan reta honom (Ganska jobbigt för mig, kan jag lova) så jag satt snällt kvar. Till sist blev han så arg att han knöt en näve och slog sigsjälv i huvudet en gång, fräste "Inte hårt nog" och tog i ännu hårdare ett par gånger till. Vid sista slaget var hans hand på tok för nära mitt ansikte och det kändes så obehagligt att jag gick. Han började då skrika efter mig.
-Vart fan ska du nu då!?
-Du träffade nästan mitt ansikte, så jag ville inte sitta kvar. (Var fortfarande lugn och höjde aldrig rösten)
-Nej, det gjorde jag för fan inte!! Jag vet vart jag hade handen!!
Sen sa han något mer jag inte hörde. Men hörde att han kallade mig "dum i huvudet" och då blev jag besviken och lite arg, så jag gick tillbaks.
-Kalla mig inte dum i huvudet, jag har inte gjort dig något. (Behärskade mig och höjde fortfarande inte rösten.)
Nu börjar han då tala en massa nonsens, enligt mig. Han sa något om att jag hatar honom, och alla andra också "Jag vet hur ni ser på mig" minns jag att han sa bland annat.
Jag känner mig vid det här laget bara trött och less, säger åt honom att jag tycker visst om honom och ber honom sluta hacka på mig. Går därefter in i sovrummet. Jag hör då hur han svär och bankar med saker högljutt, sen kommer han in i sovrummet och ska då sova, och jag döljer att jag börjat gråta.
Jag packar ihop mina kuddar och mitt täcke eftersom jag bestämt mig för att jag inte orkar sova bredvid honom i natt, han frågar då varför och låter nu ganska lugn. Jag försöker hålla mig från att gråta så jag svarar inte, kanske inte var så moget, men jag orkade helt enkelt inte vara den vuxne just då.

Sen dess har vi inte pratat. Men han lär ju vilja bli sams när han vaknat, och kommer antagligen skylla på att kan var trött (jag sov mindre än vad han gjorde, så jag köper aldrig det där även om det är sant.) och sen blir det väl som vanligt igen.

Men vad tror ni? Är detta ADHD?

Ursäkta att det blev så långt...

klaun

Äldre 5 Oct 13:27

#1

Ingen som kan hjälpa? :(

Winterfell

Äldre 5 Oct 13:33

#2

Jag har ADHD och visst kan det vara det. Men det måste utredningen visa.
Har han fått någon tid? Det är ju lång väntetid och nu när ni ska ha barn... Sömnbrist och allt sånt kommer ju inte göra det lättare.

Jag kan bara säga att du måste se om dig själv i första hand och får ni inte hjälp innan barnet kommer så måste du ha styrka att kunna sätta ner foten om det inte fungerar.

alynda

Äldre 5 Oct 13:44

#3

klaun skrev 2012-10-05 02:00:56 följande:

Hej! Jag skulle vilja ha lite hjälp gällande min sambo.

Vi har varit ett par i sex år, och vi älskar varann otroligt mycket. Men hans svårigheter med ilska har gjort vårt förhållande ganska jobbigt i perioder, speciellt då jag känner obehag runt ilskna människor och jag är mycket känslig (kämpat med depressioner och trauman osv) så vi "krockar" en hel del där.

Nu är det så att vi väntar barn, och han har tagit tag i detta och ska bli utredd (Tack och lov), men jag har ändå lite frågor eftersom utredningen inte riktigt börjat ännu. Gärna från någon annan som lever med ADHD eller med en partner som har det. Kanske tillochmed vuxna barn/tonåringar med ADHD.

Han fick först tala med en kurator eller liknande (kommer på migsjälv att jag faktiskt inte frågade honom vad det var för människa han talade med, men inte var det en psykolog iallafall!) om sina svårigheter, och hon sa att det inte lät som ADHD eftersom han kan kontrollera sig (95% av gångerna iallafall) utomhus, med vänner och bekanta osv, men inte hemma med mig eller när han bodde hemma hos sina föräldrar. Kan hon ha rätt?

Kanske borde beskriva hur han är hemma, främst de dåliga dagarna så ni får lite mer inblick;
*Kan inte kontrollera sin ilska, slår sig själv, kastar med saker, skriker saker åt mig om han får för sig att jag gjort något som inte passar. (ibland är han arg på mig av en anledning, men inte alltid)
*Kan inte sitta still, dvs han trummar med fötter eller händer, "restless legs", pilla med saker han hittar. (vad som helst, papper att riva sönder, en gummisnodd etc etc)
*Lite svårigheter att fokusera på trista saker, främst när någon talar om något som inte intresserar honom.
*Extremt ful handstil (har läst att det är vanligt bland folk med ADHD)
*Ganska bristande social förmåga, generellt. Kan "passa in" i en grupp rent ytligt, men kan nästan inte alls skaffa riktiga vänner.

Nu kommer jag inte på mer, men det finns säkert andra saker som kan vara relevant.

Idag fick han ett utbrott på mig, utan att jag gjort något fel. Jag är fortfarande mycket ledsen efter detta...
Började med att jag kom hem, vi åt mat och allt var bara bra. Sen frågade han om vi skulle spela lite tv-spel (vi båda är ganska "nördiga") och jag bad honom att vänta en stund eftersom jag var så mätt och ville sitta bekvämt och ta det lugnt en stund. Han nöjde sig och spelade något annat så länge.
Efter ca 1,5 timme (jag glömde bort tiden ett tag) sa jag att nu kändes det bra i magen och frågade om vi skulle spela. Han svarade kort "Jag är trött." Då frågade jag om jag tagit så lång tid på mig, och han svarade bara kort "Ja." och lät inte allt för glad. Jag förstod att han var sur och undvek då att tala med honom eftersom jag inte ville förvärra det.
Men värre blev det ändå, det gick inte bra på spelet alls och hans tålamod tog slut. Då sa han att han var värdelös och så fruktansvärt dålig etc, jag börjar nu känna mig illa till mods och ville gärna gå där ifrån, men vågade inte för även detta kan reta honom (Ganska jobbigt för mig, kan jag lova) så jag satt snällt kvar. Till sist blev han så arg att han knöt en näve och slog sigsjälv i huvudet en gång, fräste "Inte hårt nog" och tog i ännu hårdare ett par gånger till. Vid sista slaget var hans hand på tok för nära mitt ansikte och det kändes så obehagligt att jag gick. Han började då skrika efter mig.
-Vart fan ska du nu då!?
-Du träffade nästan mitt ansikte, så jag ville inte sitta kvar. (Var fortfarande lugn och höjde aldrig rösten)
-Nej, det gjorde jag för fan inte!! Jag vet vart jag hade handen!!
Sen sa han något mer jag inte hörde. Men hörde att han kallade mig "dum i huvudet" och då blev jag besviken och lite arg, så jag gick tillbaks.
-Kalla mig inte dum i huvudet, jag har inte gjort dig något. (Behärskade mig och höjde fortfarande inte rösten.)
Nu börjar han då tala en massa nonsens, enligt mig. Han sa något om att jag hatar honom, och alla andra också "Jag vet hur ni ser på mig" minns jag att han sa bland annat.
Jag känner mig vid det här laget bara trött och less, säger åt honom att jag tycker visst om honom och ber honom sluta hacka på mig. Går därefter in i sovrummet. Jag hör då hur han svär och bankar med saker högljutt, sen kommer han in i sovrummet och ska då sova, och jag döljer att jag börjat gråta.
Jag packar ihop mina kuddar och mitt täcke eftersom jag bestämt mig för att jag inte orkar sova bredvid honom i natt, han frågar då varför och låter nu ganska lugn. Jag försöker hålla mig från att gråta så jag svarar inte, kanske inte var så moget, men jag orkade helt enkelt inte vara den vuxne just då.

Sen dess har vi inte pratat. Men han lär ju vilja bli sams när han vaknat, och kommer antagligen skylla på att kan var trött (jag sov mindre än vad han gjorde, så jag köper aldrig det där även om det är sant.) och sen blir det väl som vanligt igen.

Men vad tror ni? Är detta ADHD?

Ursäkta att det blev så långt...

Jag kan inte svara på om han har ADHD, en f d sambo hade det , men han var allt annat än självföraktande o skulle aldrig skada sig själv. Men någon typ av problematik har han uppenbarligen, kanske drag av aspberger eller bara i obalans. Men eg är det ointressant vilken diagnos han skulle få, det viktiga är att han blir utredd så att han kan skaffa den hjälp och de verkrtyg han behöver för att få en bättre balans i livet ni när ni bildar familj.

Ditt sätt att reagera och svara tyder på att du är klok och saklig, lita på dina instinkter om när du behöver dra dig undan t ex. Men det vore intressant att veta hur han själv ser på en sån här episod i efterhand? Kan han förklara vilka tankar och känslor som utlösts? Kan han förstå din reaktion och reflekterar han över konkreta sätt att agera annorlunda nästa gång dessa känslor kommer?

klaun

Äldre 8 Oct 21:49

#4

Winterfell: ja, han har fått en tid att tala med en psykolog nästa vecka. Vet inte riktigt om själva utredningen börjar med det mötet dock, men jag är bara glad att det går framåt nu! Jag och sambon har pratat mycket om vad kommer hända ifall han fortfarande har lika svårt att kontrollera sig när barnet kommit, och han är medveten om att jag kommer flytta ifrån honom om det är vad som krävs.

klaun

Äldre 8 Oct 21:55

#5

Alynda; han kan förklara till viss del hur han känner när han väl lugnat sig, men jag får oftast ingen större klarhet i vad det är han känner och hur han tänker. Men han får mycket dåligt samvete och önskar alltid att hans utbrott ska ta slut så att jag kan orka leva med honom. I efterhand förstår han varför jag reagerar som jag gör, och kan tycka att jag ger honom bra tips om hur han bör agera. Men när han väl blir arg försvinner det och då kan han inte längre tänka klart :(

klaun

Äldre 8 Oct 22:01

#6

Annan information om honom och hans familj som kan vara relevant är att hans yngre bror har svår ADHD, och att hans pappa drack mycket på helger och fick då våldsamma utbrott (slog aldrig någon men kunde slå i väggar, och annat liknande) under min sambos uppväxt. Hans pappa har vart nykter väldigt länge och de har en mycket bra relation i dagsläget. Kan tillägga att pappan slutat dricka innan sonen med ADHD diagnos fötts.

Lilia

Äldre 12 Oct 11:54

#7

Lämna honom! Oavsett vad han lider av eller inte lider av ska du inte acceptera att bli behandlad sådär.

klaun

Äldre 12 Oct 14:20

#8

Tack, men nej tack Lilia. Det är sällan det är såpass illa och han är världens underbaraste i övrigt. Jag bad inte heller om åsikter angående lämna honom eller ej, men du kanske har svårt att läsa allt? Jag ville veta vad andra tror han möjligen kan ha för diagnos.

Kan min sambo ha ADHD?

INNEHÅLL