Min intensiva 3-åring.....

Så här blir det i ett land där man tvingar båda att jobba heltid. Heltidsjobb plus ett hem med barn att ta hand om FUNKAR INTE!!!!!!! 

Hur mycket socker äter han?
Ni kan inte låta honom börja med riktigt fysiskt krävande aktiviteter, t.ex. sport, så att han blir av med lite överskottsenergi där?

Men det är ju inte barnet som är problemet, utan föräldrarna. Ts, sätt av tid för att prata, ta hjälp av familjerådgivningen!

Givetvis är det inte vår sons fel. Det vet jag självklart men vi är i en situation som inte är rolig så därför ber jag om råd. Vet nämligen att det finns fler föräldrar med trotsiga 3-åringar!
Jag skulle gärna gå i familjeterapi men hur ska man ha tid med det?Han går på en sockerfri förskola men får socker hemma. I måttliga mängder. Dock inget eget godis och massa kakor och sockriga flingor! Vi har precis satt honom i dansskola och det älskar han :) Han är grym på fysiska aktiviteter.
Angående förskola så går han i en grupp som består till största delen av grabbar. Och hans bästa vänner är 3 killar som är likadana som honom om inte värre. Enligt deras mammor har dem fått en del klagomål från skolan och det har tack och lov inte vi. Men jag vet att det är ett himla liv på dessa grabbar varje dag (inklusive min son)

Min son vill alltid vara med mig- aldrig sin pappa. Tror tyvärr han är den största roten till detta problem och givetvis påverkas vi alla och jag har fått mindre tålamod sedan jag träffade min man.
Önskar bara vi kunde lösa det utan att behöva gå i samtal. Men jag tror vi behöver det. Helst innan bebis kommer!

 

Jag menar självklart inte att peka finger och skuldbelägga, ni har ett intensivt barn och det behöver inte alls bero på att han äter socker eller måste tröttas ut, det var ett inlägg riktat till anonym...

Jag vet hur det är att ha ett intensivt barn, vår tvååring är högt och lågt konstant, det tär på relationen, men vi satte oss ner och pratade om hur vi ska bemöta honom och varandra. Vi är numera nästan övertydliga med vad vi vill, det funkar oftast inte att hoppas att den andra ska förstå vad man menar utan att säga något.

Ta er tid för familjesamtal, ni behöver jobba på er kommunikation låter det som. Läs på om aktiva barn och lär er strategier för hur ni ska bemöta honom, som du säger, INNAN bebisen kommer.

Känner igen det där från när min dotter var i samma ålder. Tror att man i lika delar måste sätta tydliga gränser utan att skälla och skrika, samt att tala med både barnet och varandra, samt givetvis vänta ut det hela. Ditt barn är viljestarkt vilket på många sätt är positivt, men ni kan inte låta honom kontrollera er vardag. När går ni upp på vardagarna? Alltså, inte när han vaknar, utan när behöver ni gå upp? Justera hans sovtider efter det. Vill han ändå vakna 05.30 så får han sitta i sin säng och läsa en bok till dess att det är dags att gå upp. Ge honom inte så mycket valmöjligheter och förklara lagom mycket. Tänk på att hans språkförståelse inte ligger på samma nivå som hos en vuxen så det är ingen idé att föra ett långt intellektuellt samtal med honom.

Nu menar jag ABSOLUT INTE att ni inte ska ge honom några val alls, eller köra över honom, men låt honom kanske välja mellan två tröjor på morgonen. Inte allt han ska ha på sig osv. Ni vuxna sätter ramarna, han bestämmer innehållet i den tavla ni målar tillsammans.

Om han får ilskeutbrott, respektera att han är arg. Trösta inte, för han är inte ledsen. Han är arg och måste få vara det, men försök inte heller förklara er ståndpunkt där och då. Det är meningslöst. Han är ju fullt upptagen i att vara arg. Låt honom gå undan och lugna sig. Ge honom utrymme, men skuldbelägg honom inte för att han visar känslor, däremot markera att det inte är okej att kasta saker, slåss eller vad det nu kan vara.

Om han drar i ditt ben. Fråga varför istället för att säga att du inte vill. Det låter som att han söker uppmärksamhet av dig. Vill han ha hjälp med något, leka eller kanske fråga något?