Hur känns det att vara med den rätte....?

När jag tänker på framtiden så finns maken med där som en självklar bit. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig ett liv där inte han finns med på ett hörn. 

Men så var det inte från dag 1, det har växt fram. Maken pratade tidigt om att vi skulle skaffa barn och leva tillsammans tills vi blev gamla men för mig tog det nog något år innan jag var så säker på saken. 

Ingen känner mig så bra som han, han är min bästa vän och vi har gått igenom mycket tillsammans. Nej, jag vet inte om jag kan förklara det bättre än så.

Vi är väldigt lika varandra, tänker liknande men vi har ändå lite olikheter så det blir inte tråkigt. Sen så känns det som vi har ett tryggt förhållande, vi kan prata med varandra. Istället för att skälla på varandra försöker vi finna en lösning. Min sambo kan inte hålla koll på något och jag får påminna han om allt, istället för att bli sur har han en lista på insidan av ytterdörren där det står vad han måste göra, annars glömmer han.

Vilka underbara relationer ni verkar ha. Det verkar som att ni har hittat HEM! =)

Jag försöker komma fram till om en person är rätt för mig eller inte (egentligen vet jag nånstans att h*n faktiskt är det). Känner igen det om framtiden, när jag tänker framåt så är den personen en självklar del av mitt liv och jag har aldrig förut känt så för någon. Jag upplever också att vi kompletterar varandra som två pusselbitar: den ena har ett hetsigt humör och väldigt emotionell, den andra har en stor portion humor. När vi grälar räcker det med att vi tittar på varandra så börjar vi skratta eller le och all irritation lägger sig. Av alla mina tidigare partners är den personen den som har älskat mig mest och den som jag har älskat mest. Jag skulle inte vilja ändra på något!

Jag trodde jag hade träffat den rätte och skulle 2 mån senare gifta mig. Men jag stack. Fick panik! Mycket var bra men det var inte helt rätt. Tack och lov för att jag gjorde så trots en nästan perfekt relation.

Tre år senare träffade jag mannen jag idag är gift och snart har två barn med. Allt bara föll på plats. Jag behövde aldrig tänka eller fundera på om det var rätt. Ingen av oss har någonsin tvivlat på om vi är rätt. Det var helt självklart! Jag sa till en kompis efter 3 veckor att jag kommer gifta mig med honom om inte han drar. Man vet att det är rätt när jag träffar rätt!

Hur jobbigt vi än har haft det mellan varven så kan jag ändå inte se mig bli gammal utan honom. Det jobbiga har såklart inte varit i stil med misshandel eller sånt för då spelar det ingen roll hur jag inbillar mig framtiden, utan mer problem i form av släktingar som sugit energi, utbrändhet osv.

Han finns där, i min framtid helt enkelt. Sedan hur det faktiskt blir återstår ju att se, det vet man ju aldrig ändå, men mer rätt än så här kan jag inte föreställa mig att det blir.   

Det känns bara självklart, jag känner mig hemma. Det är lite svårt att förklara...med mitt ex var det definitivt inte rätt. Jag trodde att det var rätt, vi var tillsammans i 8 år och gifte oss, men nu när jag har träffat den rätte så förstår jag att det jag hade med mitt ex aldrig var bra, det var fel från dag ett.

Det bara känns , allt bara funkar , okomplicerat  och mycket mer  ingen dramatik heller som tur är.

Jag visste efter 30 min samtal att han var ratt, fick en kansla av lattnad.. av att ha hittat hem efter att ha varit vilse i 26 ar.. Det visade sig att han kande exakt samma sak! Galet.. Idag ar vi gifta och har en bebis pa vag och varat forhallande ar verkligen suverant :) Bra kommunikation, vi ar basta vanner, allt flyter pa bra, vi delar samma varderingar och asikter om mycket men ar anda sa pass olika att det aldrig blir trakigt, vi respekterar varandra och vi har alltid nagot att prata om.. Och varje morgon nar jag vaknar sa tittar han pa mig och sager "Ah vad jag har saknat dig!"

Åh, han hade berättat för sina vänner samma kväll som vi möttes första gången att mig skulle han ha, jag var mor till hans framtida barn. Jag å andra sidan tyckte han var snygg och trevlig och kunde tänka mig att träffa honom igen privat (jag jobbade på krogen och han hade utekväll med grabbarna). En vecka senare var vi officiellt ett par (efter grym uppvaktning från hans sida) och nån vecka efter det flyttade vi ihop på prov i hans lägenhet för att sedan snabbt sälja min och bo ihop på riktigt. Idag är vi gifta och har barn, hus och hela paketet. Det har varit så naturligt från första början. När vi sa ja till varandra i kyrkan för två år sedan, efter några år som sambos, fanns ingen tvekan eller oro, när vi väntade barn strax innan det så var jag väldigt dålig men han fanns där och lyfte in mig i duschen, tömde min spyhink och masserade svullna svettfötter. Han är min trygghet och mitt liv även om han kan driva mig till vansinne. Jag tror att man bara vet om det är rätt, det är nog inte mätbart.