Jag beundrar er ensamstående!

Och det gör man ibland. Jag har absolut kvällar när jag verkligen inte orkar med att mitt barn bråkar, jag har "bara" ett men det kan vara tufft det också. Sömnbrist. Inga sovmornar. Ingen som kan hjälpa till med disken, städningen, tvätten, mathandlingen etc när man är jättetrött. Man blir magsjuk och smittar ner barnet som spyr ner hela sängen varje gång det spyr så tvättmaskinen (jag har egen tack och lov) går dygnet runt så man i efterhand ber grannarna om ursäkt för att man körde maskinen mitt i natten. Och vad får man av barnets pappa? Inte ett skit. Han stack, flyttade 20 mil bort och har träffat sitt barn två gånger sedan i början av juni. Han frågade inte ens hur det var med oss när vi var magsjuka. Inte ett pip. Två gånger har han helt själv smsat och frågat om det är bra med hans dotter. Det är enda gångerna han hört av sig. Ibland vill jag åka dit och spöa upp honom. Men så minns jag att ska han hålla på såhär är det lika bra att han håller sig borta. Det är ju synd bara att det ska gå ut över hans dotter, för det gör det ju när han själv väljer att inte träffa henne.