Jag har sån "ångest" för att jag är gravid igen

Ingen som känner igen sig?

Å tack gode gud! Äntligen nån mer än jag som mår dåligt,inte för att jag önskar någon att må som jag gör,men skönt att se att det finns fler!

Vår graviditet var absolut INTE planerad,vi har "stora" barn och småbarnstiden är sedan länge sedan förbi.Först blev jag chockad,men sen glad och vi båda små skrattade lite över det hela.Fick reda på det väldigt tidigt,redan innan mensen var försenad.
Nu är jag 6+ bla bla bla och en ångestfylld känsla har slagit sig in i :( Saker som "Herre gud kommer jag/vi att orka detta" "shit vad har vi gett oss in på" slår mig hela tiden :/  Jag har redan haft riktiga problem med illamående,förstoppning,yrsel.....men jag tror att ångest attackerna gör det ännu värre!
Här är det heller inte aktuellt att inte behålla barnet utan självklart ska vi behålla barnet! Men jag trodde inte att jag skulle må så här fruktansvärt dåligt och ha så här mycket negativa tankar :/ Hallå det är väl glad man ska vara!?

Jag har flera vänner som ska ha sitt andra barn nu och det är 2.5-3 år mellan deras barn. De uttrycker lite samma känslor som mig, hur ska vi orka vara vakna på nätterna nu igen, börja byta blöjor igen osv. Så oavsett när man skaffar syskon så dyker det nog upp frågeställningar. Vi har ju inte kommit ur blöjorna och barnmaten än så den förändringen blir inte så stor.

Jag läste en krönika en gång och den författaren skrev det att hon upplevde att många har svårare att fatta beslut om när syskon är lämpligt mot när man ska ha första barnet så detta kanske hör till.

Jag hoppas och tror att dessa tankar försvinner när vi på VUL i vecka 9 får se ett liv därinne (för det hoppas vi ju) och när magen börjar växa.

Jag har mina stunder då det känns riktigt bra och sen kommer andra stunder då det känns jobbigare.      

Speciellt för er att oplanerat bli gravida när ni har "stora" barn då känns det som om det är någon annan som bestämt att det ska bli så för er. Ni behövde inte ta det beslutet, det gjorde ödet :)

Hur gamla är era "stora" barn? Var det inte alls i era tankar att skaffa ett tredje nångång?      

För flera flera år sedan pratade vi om att vi ev kanske ville ha en liten igen,men som sagt det var många år sedan,när minsta börjat skolan.Nu går de i högstadiet & mellanstadiet!

(Vi fick barn väldigt tidigt,så åldersmässigt är vi inte för gamla strax över 30 båda 2)

Jag har haft väldiga problem med p-piller och kopparspiraler osv,nu var det meningen att jag skulle sätta in en hormonspiral.Man tog ut kopparspiralen och jag hade en infektion så man ville inte sätta i den nya på en gång.
Ingen allvarlig infektion men dom ville tydligen inte hålla på så den skulle bli värre.
I vilket fall så vart jag gravid mellan urtagning och isättning och det var som sagt inte planerat alls.

Jag tror att det är flera faktorer som gör att jag får panik.Hur ska alla reagera,jag har en vänninna som käääämpar för att bli gravid men inget händer och hon är deppig & ledsen som bara den,hur ska hon känna när jag berättar!? I somras skaffade vi 2 hundar dessutom.Plus att jag nu märker hur mycket det är jag gör här hemma! Eftersom jag mår fruktansvärt illa så sover jag mest och vårt hem ser ut som ett bomb nedslag i och med de :/ Många tankar!!!

Jag skrattar nästan för det är samma här. Tog flera år plus ferilitetsutredning och ingrepp för att få till första barnet. För att inte tala om de ca 10 år innan jag letade efter någon som ens ville börja försöka ha familj med mig.

 Så vi tänkte att vi börjar försöka rätt snart, det dröjer nog flera år att få till ett syskon! På andra försöket tog det sig och vi är glada och barnet är planerat, men oväntat kanske man ska säga? Trodde att det skulle ta ca 2 år minst!

Är i vecka 9 och har varit rätt stressad. Tänk "vad har jag gett mig in på?" osv.

Men det har nu börjat landa. Det ska nog gå bra för det måste gå bra.

Det är ju vårt älskade barns syskon! 

Gjorde ultraljud förra veckan och det känns faktiskt mer väntat och normalt nu. Men har nog andra vanliga syskonfunderingar också eftersom jag blir orolig. Tänker hur ska jag älska detta barn lika mycket? GÅR det ens? 

Det känns i alla fall lättande att höra att det är fler som tänker liknande. Då är jag kanske inte så konstig ;)

När vi tillslut blev gravida med vårt första barn så var det den största lyckan jag har upplevt. Det var som ett lyckrus i flera veckor. Samma månad som vi blev gravida skulle vi påbörja vår första IVF så detta kändes som ett mirakel i sista stund. Jag visste då att det fanns risk att det skulle sluta i mf/ma och var oerhört rädd för det. Nu blev det en fantastisk tös istället.

Denna gången när det gick så snabbt så blev jag helt klart glad och kände mig priviligerad som får denna möjligheten att bli gravid igen! Jag har läst många IVF-bloggar då vi själva var så nära och är så glad att jag får denna möjligheten. Denna gång var jag inte lika rädd för att nåt skulle hända (lite orolig är jag men inte på samma sätt) och det har nog att göra med att det gick så bra sist och snabbt att bli gravid igen. Detta stör mig också..att jag inte är lika överlycklig över denna graviditeten som vid förra. Men det var i och för sig väntat med tanke på vilken väntan det var sist.

Jag är fortfarande hemma föräldraledig och är så extremt trött!!! Jag lägger allt krut på att sköta dottern men själv går jag i pyjamas till kl 16 (och då drar jag bara på mig gårdagens kläder) och komma ut....ja ute har vi inte varit mycket sista veckorna. Denna tröttheten gör att jag tänker ännu mer på hur jag ska orka. Dock vet jag att denna tröttheten är gravidrelaterad och höll i sig till v 16 med dottern så det blir bättre, mycket bättre. Just nu känns dock minsta toalettbesök som en bergsbestigning.

Vi var och kollade på syskonvagn igår för vi var ändå i affären för annat ärende. Bara jag tog i handtaget så kände jag återigen, hur ska jag orka? Jag orkar knappt gå tillbaka till bilen nu...

Men jag vet ju att det vänder :)             

Det känns som jag läser om mig när jag läser dina inlägg ts. Väntade ett par år på första barnet, utredning visade kassa spermier på maken å ivf en månad bort, få blev jag gravid. Grät av lycka och flög på moln blandat med rädsla hela graviditeten. Vi hade ju insett av våra chanser för syskon var små, vi är närmare 40 än 30 båda två dessutom. Döm om vår förvåning när vi lyckades på första försöket då vi dessutom bara hade 6 en gång pga sjukdomar som gick runt runt i familjen. Är så tacksam för det ska bli ett syskon å så glad vi slapp vänta jättelänge igen men jag tror att chocken över att vi lyckades direkt har ställt till det lite. Barnet är välkommet och planerat men jag blev inte alls så glad denna gången (känns hemskt). Tyvärr så har mina mixade känslor suttit i hela graviditeten och nu är det bara en månad till bf och jag är inte sprudlande glad ännu. Funderar mkt på hur allt ska gå, hur kommer det bli för sonen, kommer jag klara av att rodda 2 på en gång, är det ens möjligt att älska en till lika mkt? Kan på något vis fortfarande inte riktigt förstå att det snart kommer em bebis, trots jättemagen, onda fogar och sug på viss sorts mat. Jag vet ju att jag är gravid, älskar magen å sparkarna däri men kan inte riktigt greppa vad det faktiskt innebär, det är en livs levande liten människa i mig s snart kommer ut. Jag skäms enormt över mina tankar så det är så skönt att se det finns flera som är förvirrade.

I