Om man inte vill ha vårdnaden om sitt barn, hur gör man?

Ta upp det med barnmorskan, man kopplar väl inte soc då. Nog bäst att göra det så tidigt som möjligt isåfall!

Jag har inte varit hos BM på jättelänge...

Först och främst finns pappan med i bilden?

Vi är inte alls tillsammans men ja, det är till honom som jag vill att hon ska komma.

Men då kan du la bara be pappan ansöka om ensam vårdnad då?

Men hur gör jag på BB? Jag kommer antagligen att läggas in på psyk direkt efter att hon är född...

Men snälla du, du vet jag inte vad du gjort för dumma saker. Men om du mår så väldigt dåligt som du skriver, varför i hela fridens dar ska du då vänta med att kontakta psyk? Sök hjälp NU!
Både för din egen skulle och för barnets. 

Jag har kontinuerlig kontakt med psyk redan och kuratorer och allt möjligt... Men den här gången är jag alldeles för djupt nere. Och det finns inte mycket som hjälper nu när jag inte får ta någon av den medicin som funkar på mig, när jag är gravid...

Se till att få faderskapet fastställt i förväg om det går. Vissa kommuner kan vara lite kinkiga med det. Hör med familjeenheten hos kommunen om det går att göra, och om ni kan skriva papper om vårdnaden - åtminstone skriva på för gemensam - innan barnet är fött. I så fall kan pappan i princip bara ringa och meddela att barnet är fött, och personnummer, och ta med henne hem.

Kontakta din barnmorska eller psyk direkt, beroende på vad som känns bäst. Du kommer få hjälp! Det bästa sedan är väl om pappan tar ut föräldraledighet direkt efter födelsen och du/ni får tid att ta beslut om vårdnad. Du kan säkert träffa barnet under omständigheter som passar, med stöd av någon. Man tar inga bra beslut om man mår så dåligt.

Man kan alltså göra så? Det låter jättebra. Måste be honom kolla upp det... Är det inte bäst att ge honom ensam vårdnad från början? Jag vet inte hur länge jag kommer att vara frånvarande. Saker blir väl enklare för honom om han får ensam vårdnad? Kan man sen, om några år ändra en ensam vårdnad till en gemensam? Så mycket frågor, jag har tänkt så mycket men jag tror ändå det blir bäst såhär...

Fast när barnet väl föds så kan du mycket väl känna annorlunda? Det är det många som gör. Och dessutom kan du ju då få de mediciner du behöver ige. Ska du ändå inte avvakta tills barnet är fött innan du tar sådana stora beslut? Just nu mår du ju så dåligt och är kanske inte helt rationell i ditt resonerande? Att du gjort dumma saker under graviditeten är såklart inte bra, men du kan ju göra bättre från och med nu. Ta det lugnt och avvakta är mitt råd.

Jag vågar inte höra av mig till min BM, det var så länge sen jag var där. Jag har undvikit henne, dumt nog . På psyk hänger jag redan men jag vågar inte berätta hur jag känner inför det här. Jag tror jag har fått honom att tro att det bara är för mig att rycka upp mig när min dotter väl är här... Men det kommer inte bli så. Får man ta emot besök om man är inlagd på psyk? Jag har aldrig varit det... Sen vet jag inte om det är bra för henne heller. Jag vill ju inte att hon ska vara bland psykiskt störda

Jag hoppas så innerligt att jag ska göra det... Men det kommer att ta tid. Jag måste hitta mig själv först och bli av med alla de problem jag har... Min medicin gör att jag överlever, men inte att jag _lever_... Det är så mycket skit som måste lösas innan jag kan ge henne en värdig uppväxt... Jag vill träffa henne när hon är född, träffa henne nån gång i veckan kanske? Eller månaden, beroende på hur det fungerar på psyk... Jag älskar henne, det känner jag i varenda cell i kroppen och det är också därför jag vill ge henne en så bra start som möjligt...

Det låter som du är i en jobbig situation. Men att du tänker på ditt ofödda barn och känner att du vill ge henne en så bra start som möjligt visar, enligt mig, att du har resurser och styrka som gör dig till en bra mamma även om du väljer att inte ha barnet den första tiden. Vad bra att du har kontakt med psykiatrin redan

Mycket kan hända efter barnet är fött och dina känslor och mående kan förändras. Att ta ett så stort beslut innan födlsen kanske inte är det bästa för dig. Vad behöver du för att kunna prata med någon om dina känslor? Har du något stöd i ditt nätverk, föräldrar, syskon? Kanske de kan hjälpa dig?

Om du ändå känner att du inte kan ha ditt barn behöver du inte lämna ensam vårdnad till fadern. Ni kan ha gemensam vårdnad och barnet kan bo hos fadern medans du hämtar krafter och försöker hitta dig själv. 

Jag önskar dig all lycka till 

Tack snälla. Jag är mest orolig för hur de på sjukhuset ska reagera på att det är pappan som kommer att komma och hämta henne på sjukhuset, och att det är han som kommer att sköta all första tid på BVC... Har jag ställt till problem för honom angående kontakter på sjukhuset (barnmorskor) med tanke på att jag har misskött mina besök så grovt... Jag har väldigt trasiga familjeförhållanden (så jag tackar Gud för att jag "valde" en normal pappa till henne) och har egentligen ingen i närheten... En far som lider av samma problem som jag... Är ingen jag vill blanda in nu... Jag känner att jag har ett stort stöd i min psykolog, men det är ju inte som en vän direkt...

Jag tror ingen skulle vara arg på dig för att du inte varit på Mvc. Men jag tror dom kommer bli glada när du kommer. Och jag tror att du kommer må bättre ganska snart efter att du fött. Hormonena är inget att leka med.

TS kontakta barnmorskan snarast, och berätta hur du mår och känner så får hon hjälpa dig och pappan,