Varför är jag aldrig nöjd med det jag har?

Kunde ha skrivit detta själv

Träffade min man för 2 1/2 år sedan,vi gifte oss efter 10 mån

Innan detta hade jag ett förhållande på 17 år o i detta 2 barn och jag var nog nöjd 15 år av dom åren....

....och nu är jag där igen

Åh, vad jag känner igen mig! Jag har uppnått en hel del nu och vill gå vidare. Jag vill känna att jag fortfarande är attraktiv för andra och vill kunna utnyttja det.

Här är en till, jag har 2 helt underbara barn (det enda jag är helt nöjd med), ett fint hem, pluggar en utbildning som jag älskar, har träffat en helt underbar kille (barnens pappa misshandlade mig så jag tappade tron om att det fanns perfekta killar).. men är jag nöjd med mitt liv? Nä! Hemmet kan bli snyggare, min kropp hade kunnat vara finare, jag hade kunnat haft körkort, jag hade kunnat ha jobb, jag är inte ens nöjd med killen jag dejtar men han är ju perfekt.. ja ni förstår, jag fattar verkligen inte vad det är för fel på mig. Det är som att jag inte kan se det jag har utan bara stirrar mig blind på det som är fel, men jag tycker ändå att jag är en positiv tjej i övrigt.

Men jag är "bara" 23 än, så jag hoppas att det här går över.. att det kanske har med åldern att göra?! 

Hehe, nej, jag är snart 30 och inte klokare för  det.

Skönt att inte vara ensam! Jag tror jag har börjat i fel håll... hade mitt första riktiga förhållande redan vid 17, han var mycket äldre. Behandlade mig som skit under våra 3 år. Var  singel ungefär 1 år och träffade  sen min nuvarande, som dessutom hade barn sen innan så jag blev extramamma redan vid 22, han också äldre än mig... jag har aldrig varit helt själv heller, det är nog en del av problemet. Usch, jag vet inte jag... jag vill bara bli nöjd med min tillvaro. 

Och jag är också väldigt positiv i övrigt! Det är det som känns så konstigt. Tror inte nån som känner mig faktiskt tror att jag är sånhär egentligen.

Låter som mig det där.....

Men jag tror att jag vill separera......

Jag har också tankarna ditåt.

Det kanske är där problemet ligger? För jag har heller aldrig varit direkt ensam. Det var kille efter kille när jag var mellan 13-16 år. Sen träffade jag barnens pappa som jag höll ihop med tills i sommras (stannade enbart pga barnen, som egentligen bara farit illa av att se han behandla mig som han gjorde ). Efter nån månad dök den här killen upp.. jag känner att jag bara vill vara ENSAM.

Vi kanske behöver få vara själva i ett par år minst för att sakna allt som har med ett förhållande att göra? Jag känner så i alla fall. Men ändå så kan jag inte bryta med den här killen, han är helt perfekt. Så jag stannar för att hjärtat vill, men hjärnan skriker bara "va ensam". Det är inte lätt när det är svårt.. Sen skrämmer det livet ur mig att han får mig ur sån balans som han lyckats med.. försöker hålla känslorna tillbaka men det går inte. Jag är livrädd! Har verkligen aldrig känt såhär för kille! Men samtidigt så älskar jag fortfarande att få bekräftelse av andra killar och kan inte sluta störa mig på att han bor i en riktig pojklya.. haha. Varför är jag inte bara nöjd med honom (och mitt liv) istället?

Synd att det inte har med åldern att göra, jag hade ett litet hopp om det.

Nä jag är 35

Min första reaktion va som (fru...x). Eller mer "Har jag skrivit ett inlägg och glömt det?" :) Varenda ord kunde komma från min mun.

Det är en otroligt jobbig situation, både för mig och min man. Jag har "allt som alla vill ha", en snäll man, 2 barn (2 och 4 år gamla), radhus, 2 bilar, drömjobbet (som faktiskt är den enda sak jag är nöjd med) etc. Men blir, precis som du, lätt uttråkad och måste ha något att se fram emot. Behöver dock inte vara något stort. Jag har ingen lust att städa och laga mat, orkar inte ta hand om barnen, men gör det för att jag måste.

Varje dag när jag kommer hem från jobbet känner jag "Åh gud! 4 timmar till jag får gå och lägga mig... hur ska jag stå ut? vad ska jag göra?". För att inte tala om helgen! Den är såååå lång och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte leka i parken eller sådana saker. Jag har inte ro att sitta framför TV:n på kvällarna. Jag vet att barnen vill leka och jag gör det lite grann, för att de blir glada.

Jag vet att det finns männsikor som tycker om att vara hemma och pyssla, umgås med familjen etc. Varför kan inte jag vara så?

Jag är också positiv och ses av alla som den glada sociala tjejen som "alla gillar". Många önskar nog att de hade mitt liv, men de har ju ingen aning om hur jag känner...

Jag hoppas vi kan komma på vad som är fel med oss, så vi kanske en dag kan bli nöjda eller tom. mer än nöjda.

Jag har nyligen börjat med terapi och hoppas att det ska hjälpa.