Jag är inte kär i min man

Ta en paus? Öppet förhållande?

Prova att vara ifrån varandra under en period. Flytta hem till en bekant, och se om du saknar honom?

Vi har det så också, fast med flera barn och noll sexliv (pga honom). Jag vill inte för mitt liv skilja mig heller, och tänker inte göra det. Inte på 15 år i alla fall.

Jag löser det genom att få bekräftelse och spänning på annat håll. Omoraliskt och fel, absolut, men så blev det för min del till slut eftersom alternativet hade varit att jag gick sönder eller barnens liv blev förstört.   

Åk på en resa bara ni! O verkligen ta hand om varandra utan att behöva va föräldrar :) kan va en tripp till grannstaden lika väl som en resa utomlands! Bara komma iväg ifrån hemmet :)

Hej TS!

Usch, jag förstår hur du känner dig. Jag var tidigare i ett förhållande precis som du och kände som du. Dock hann vi aldrig gifta oss och få några barn. Det hela ledde till sluta att det tog just slut. Han blev förkrossad och jag gick vidare relativt fort. Det kan hände att jag kommer¨ångra livet ur mig senare eftersom han verkligen var en fantastisk man på alla vis (inte så lätta att hitta). Han älskade verkligen MIG, för den jag var. MEN, man får inte låta allt bli för mycket vardag. Självklart kommer en vardag, men min man i vårt fall, lät saker och ting förfalla helt. Brydde sig inte om sin kropp, låg och fes i soffan dagarna i ändå, ville aldrig hitta på något, lyssnade inte när jag försökte förklara hur jag kände.
Det hade kanske fungerat om jag sagt precis vad jag behövde (med risk för att såra honom) och om han hade kunnat använda det på ett konstruktivt sätt. Men mitt råd till er är att:

Var ifrån varandra ett tag. Få perspektiv. Du behöver ju inte säga rakt ut "Jag är inte kär i dig längre", det kan vara oerhört sårande. En liten vit lögn är helt ok, säg att du har mycket med dig själv just nu och inte mår bra, att du behöver tid. OM det är äkta kärlek så kommer den inte försvinna efter en tid isär. Gör den det - jag då var det inte menat att det skulle vara ni.

Det komiska är att jag just nu är i en relation, fast precis tvärt om. Han är den som tvekar..

Min fråga till dig TS; Vad är det du saknar hos din man? Hade du känt såhär om han inte var lika lojal/förstående?

Vi verklar alla sukta mest efter det vi inte kan få....

Tack för er förståelse. Jag känner mig så hemsk, men kan inte tvinga fram känslor.

Det jag saknar är humor, gemenskap, att känna att man är på samma plan, viljan att dela saker med varandra, att ha roligt ihop. Allt det har vi (läs jag) tappat.

Vi försöker verkligen att hitta nya gemensamma intresseområden, vi försöker att inte bara prata om vardagssaker och vi försöker umgås på tu man hand, men det slutar alltid bara med att jag blir irriterad och känner att han är tråkig och gnällig. Det har liksom blivit en grej i huvudet på mig tror jag, för han anstränger sig verkligen.  

Hej! Oj, vad jag känner igen mig i detta - råkade få syn på tråden först nu... Är i precis samma sits bara med två barn istället. Fantastisk man o pappa, men jag är så uttråkad. Jag har kommit fram till att man helt enkelt får bestämma sig - och det verkar det som du har gjort, du vill inte skilja dig; precis så känner jag också. För att inte helt gå sönder själv tror jag då att man som någon tidigare skrivit får hitta lite spänning och bekräftelse på annat håll (för egen del har jag inte gått längre än lite flörtande på jobbet men bara det skapade en intressant och ny dimension i mitt liv), vare sig det sker öppet eller i det fördolda.
 Jag tror ändå fortfarande på att situationen för min del kan ändra sig när barnen väl blivit större och vi får mer tid bara vi två. Det blir knappast ett passionerat förhållande men kan absolut bli rätt bra hoppas jag.
Tror (eller vet faktiskt) att väldigt många är i den här sitsen. Min uppfattning är att man verkligen ska försöka hålla ihop för barnens skull (förutsatt att man inte bråkar eller har andra problem).
Lycka till oavsett vad du bestämmer dig för! 

Kära TS samt andra i tråden;

Ni som befinner er i den här situationen, dvs förhållandet till er partner är i dagsläget mer Företaget Familjen AB än något annat, dvs där den vuxna parrelationen är icke-existerande antingen pga orkeslöshet, ointresse, icke-befintliga känslor för er partner etc- det är INTE rekommenderat att kämpa sig igenom ett antal år (någon nämnde 15 år) endast för barnens skull! Psykologer, även barnpsykologer, rekommenderar inte att man stannar i en dålig relation för barnens skull. Det kan ge värre trauman och konsekvenser i deras framtida känsloliv, än vad en separation/skilsmässa kan göra.

Ska man stanna i en relation skall man inte BARA göra det för barnens skull, utan för att även MAN SJÄLV får något ut av relationen till livskamraten. Det första man bör göra är att ta reda på om förhållandet har en framtid, om det öht är möjligt att borttappade känslor går att hitta tillbaka till. Har man provat själva, men inte tycker att det ger någonting, bör man ta hjälp av familjerådgivning. Där får man hälp att prata med varandra på ett konstruktivt sätt.  Är man inte villig att delta i parterapi bör man kanske fråga sig hur pass intresserad man är av att jobba på realtionen och familjelivet.

Att söka bekräftelse på annat håll är ju, som ni säkert är fullt medvetna om, ett 'n större svek både mot er själva, er partner och era barn. Vad för slags förebilder vill ni vara för era barn? Sådana som sviker och bedrar, vill ni lära dem att det är ok att leva tillsammans med en partner och sedan ha en annan vid sidan om? Att man måste stå ut med dåliga relationer för att man har skaffat barn? Att det är okej att vara olycklig och utplåna sig själv och sina egna behov för att hålla ihop en familj som egentligen är dysfunktionell? Att det är bättre att vara feg och olycklig än att våga göra förändringar i livet, som iofs är väldigt jobbiga när man går igenom de men som på sikt leder till något bättre? Är det verkligen värt priset att spela teater inför sina barn och låtsas som ingenting, isf att ordentligt ta tag i och reda ut problem innan det är för sent?

Ta hjälp utifrån om ni har svårt att komma vidare på egen hand! Gör det för er själva och varandra, samt för era barn. Många är de som hållt ihop "för barnens skull" som sedan blir bittra och olyckliga för att man inser att man tappat många år av lycka och välmående. Deras barn är inte ett dugg tacksamma. Barnen växer och utvecklas, och de ser och förstår långt mycket mer än vad deras föräldrar inser.

Jag önskar er varmt lycka till i err arbete för att hitta tillbaka till kärleken!!! Gör ni inte det, om ni inte känner er tillfreds med ert familjeliv, ta tag i det, trots att det riskerar att bli grymt jobbigt. Glada, harmonsika och lyckliga föräldrar ger glada, trygga, harmoniska barn.              

Jag måste favorita den här tråden för jag är lite i samma sits och det står mycket tänkvärt i svaren. Jag kanske skriver ett svar här någon dag om orken och orden infinner sig. Lycka till ts hur det än blir i ert fall. Styrkekram

Favoritar också. Är själv i en liknande sits men det är min man som har tappat känslorna på vägen.

Vi har tre barn (9,8,6), hus på landet, hundar. Hela paketet med Familjen AB.

Önskar ibland att barnen var lite äldre, då skulle vi få mer tid till varandra och att försöka reda ut våra problem. Samtidigt så vill jag att de aldrig ska bli vuxna

Skulle vilja ha några konkreta råd, tips. Av min man får jag inga. Han vill ha ändring på det mesta men talar inte om hur...?

Kan ni försöka göra lite spontana saker tillsammans (så spontant det går när man har barn) kanske gå på bio eller konserter eller vad det nu är ni gillar att göra. Åk på resor bara ni två. När ni bara  är hemma så försök vara lite lekfulla utan att det blir tillgjort tex laga maten tillsammans och medan han hackar grönsakerna så nyper du honom i rumpan dom sedan kanske leder till en lek och kanske lite spänning (kanske ett löjligt exempel)
Men unna er också att göra saker för var för sig så ni hinner längta efter varandra lite.

Något jag nästan skulle kunna döda för är att få ha barnvakt en helg trots att jag o maken inte ska göra något speciellt. Då kan man få vara riktigt spontan komma på kl 21 på kvällen att vi kanske ska gå ut o ta en öl eller varför inte bara något så enkelt som att gå och handla bara jag o han.

om man är så villrådig behöver man yttre hjälp, typ en terapeut, med att göra de underliggande problemen synliga.

det skär i hjärtat när man läser om människor som försöker hålla ihop familjen genom att leva dubbelliv eller bara ett halvt liv.

kort kan man säga att respekt, kärlek och sexualliv krävs alla tre för att det ska vara ett förhållande som inte kommer att leda till bitterhet senare.

vad menar du med att du inte är kär längre? på vilket sätt skiljer det sig från att älska honom? är det förälskelsen du talar om? hur länge varade förälskelsen?