Jag är rädd för att bilda familj
Jag är en man i 25 års åldern, bor med min flickvän sen 2 år tillbaka i en lägenhet. Jag har ett helt ok jobb, tjänar bra, har goda vänner och familj och ett stort intresse av bilar. Jag har alltid haft bilden framför mig att jag vill ha barn och bli en bra och glad pappa, att lyckas med livet därigenom.
Jag har haft min beskärda del av uppbrott med flickvänner, ett av dem tog väldigt hårt på mig för ett par år sedan, trodde aldrig jag skulle komma genom det men det gick med tidens hjälp. Nu har jag en ny tjej som jag älskar väldigt mycket, livet är i rullning så att säga.
Jag trodde jag skulle kommit ifrån det här med att tycka det är roligt att få pyssla med bilar och vara med vänner nu, och gått vidare kanske köpt sig en villa och börjat planera inför att bilda familj, men numera när jag tänker på det/pratar om det blir jag så fruktansvärt rädd och osäker, ont i magen..
Min flickvän är.. Lite speciell, hon har ett hetskt humör och kan ibland bete sig lite illa åt, vi jobbar på det går till familjeterapeut och pratar och jag försöker att ändra mig för att det inte ska bli bråk, vilket det blir minst en gång i veckan, och bråk förstår jag att alla par har emellanåt. Det finns väl inget som är ett perfekt förhållande?
Jag är rädd, pga anledningen att jag kommer få lov att ge upp ALLT vad mitt tidigare liv inneburit, att släppa allt som har med bilarna att göra (något som är åtminstone 90& av den jag är, min personlighet) och att mina barn kommer bli skilsmässobarn.
Jag har sett, så himla många av mina vänner som har haft långa stadiga bra relationer under många år, som sedan skaffat barn och redan några år efter det abrupt bryter upp med varandra, jag tycker det är hemskt tråkigt att se, vad dom jag tycker är perfekta par bara ska behöva bryta sönder sina liv totalt och förlora både varandra och sig själva på kuppen. Allt för att dom skaffade det som ju alla vill ha, barn, att få se något så stort av dem själva växa upp och att få uppfostra någon med kärlek.
Varför detta skrämmer mig mer, är att jag vet att min flickvän skulle vara den perfekta mamman, hon är mycket mycket bättre än mig med ungar, jag är det yngsta barnet i min syskonskara och hon är det äldsta och har fått ta hand om sina syskon, medans jag har noll erfarenhet egentligen, hon älskar barn och pratar om det hela tiden, ibland så mycket att det blir stressande för mig, något som jag absolut inte törs berätta för henne.. Att hon har lämnat mig en gång redan är inte heller så bra att tänka på har jag märkt, samt att min ekonomi måste försörja både henne och mig har gjort att mitt sparande för en egen gård har gått omkull numera.
Ibland känns det som att hon vill ha barn för att hennes vänner flyttat och att hon är uttråkad, och många av hennes vänner har barn och det är så himla mysigt.. Jag har alltid trott att man skaffar barn för att det känns helt rätt för båda och att man är lyckliga under hela processen.. Just nu känns det som att jag stressar för att hinna med det jag vill göra.. En annan sak jag tänkt på är att jag även trott att man skaffar barn när man tycker att man har det så ofantligt bra, att det saknas något, något som man själv vill ha som ett 18-års projekt för att sammansmida båda två, inte bara för att en saknar något som "alla ens vänner redan påbörjat". Vi är unga än.. Även om jag även alltid drömt om att vara ung pappa
Vet inte vart de här bär iväg, jag skriver det här nu för att jag blivit sårad av henne under dagen, och jag kan verkligen inte sova, jag ska upp och jobba om ett par timmar och det här kommer gnaga i mitt huvud hela dagen, och jag vill bara ha någon form av svar.. Ena sidan av mig är rädd att jag alltid kommer vara ensam, aldrig få några barn och bara vara en total looser som aldrig växte upp, andra sidan av mig är livrädd för att livet kommer ta helt fel vändningar som jag inte vill ska hända.. Jag är rädd helt enkelt och vet inte vilket håll jag vill åt 
Jag är tacksam om jag får någon respons alls.. Hade bara varit skönt å få höra om någon annan haft såna här problem eller kan berätta hur deras liv vart efter något sånt här..
MVH// S
P.S Vi har inte tänkt skaffa barn nu så det är inget som kommer på 1-2 år