Jag saknar min man.. han är här, men ändå så långt borta.
Min man är min bästa vän, vi har känt varandra hela livet. Vi har en fin familj tillsammans och jag är otroligt kär i honom än, efter alla dessa år. Han är den finaste, härligaste och roligaste killen jag vet och nånsin träffat. Jag känner en sån längtan efter att han ska kyssa mig, älska med mig..
Den här känslan av ömhet och kärlek inför honom är så stark. Och han har varit världens mest romantiska partner, köpt blommor, tagit mig på resor, överraskningar, titta på stjärnorna och sånt där, och det är klart sånt mattas av med åren, det förstår ju vem som helst! Men jag skulle önska att han kunde visa ömhet och kärlek på ett mer vardagligt sätt nu när det övriga börjat sina..
Jag drömmer om att han ska gå fram till mig, spontant, för att HAN vill, och ge mig en kyss.. i köket när jag lagar mat, eller innan han ska gå till jobbet på morgonen, eller när han kommer hem.. Men ingenting. Jag har försökt göra det, och han kysser väl mig tillbaka ungefär 80 procent av de gångerna jag tar initiativ. Jag drömmer om att han ska ta min hand när vi går och handlar på Ica, bara för att han ville hålla mig i handen. Han trycker oftast inte bort min hand om jag tar hans, men det är hans intresse jag saknar, hans känsla..
Under det sista halvåret har vi nog haft sex ca 4 gånger. Då handlar det om att vi haft sex t.ex lördag-söndag och sen väntat flera månader och sen haft sex tisdag och torsdag, samma vecka. Det känns liksom inte som att jag kan göra något för att han ska intressera sig. Jag har föreslagit att vi ska gå ut och sätta oss i trädgården och se på stjärnorna, han älskar stjärnor och allt som har med rymden att göra, att vi ska sätta oss ner och bara umgås och prata han och jag, men han vill inte titta på stjärnorna med mig. Jag vet inte vad jag gör för fel och det gör så ont i mitt hjärta.. Det har väl alltid varit lite såhär till och från, men detta sista året har varit värst, och när jag pratar om det så är det liksom alltid "det blir bättre sen" sen har varit allt från när vi flyttar ihop, när vi får barn, när barnen blir större, när vi flyttat till ett nytt hus, när vi sålt huset, när han gått ner i vikt, när jag inte är gravid, när han får ett nytt jobb, när vi får mer pengar..
Och visst har det varit mycket hela tiden på gång i livet, men sånt är ju livet! Jag vill inte sitta och ha allt på paus i 30 år för att sen sitta där och ba "sådärja, nu har vi levt färdigt, nu kan vi vänta på döden, och NU kan vi kyssas"
Jag vill liksom leva livet här och nu, i vardagen. Började nästan gråta idag när jag insåg att allt jag satt och önskade mig var att han skulle ge mig en kyss, för att han ville kyssa mig. Att känna att han vill ha mig. Jag vet att han älskar mig, och jag vet att han försöker, men han visar mig gärna uppskattning genom att erbjuda sig att skjutsa mig så jag slipper åka tåg, att köpa nya skor till mig, eller att låta mig bestämma vilken diskmaskin vi ska ha.. Men jag vill ha kärlek..
Vad ska jag göra?! Det känns som jag går under, jag är så rädd!
