Till slut måste man bestämma sig (skaffa barn eller inte)

Jag är exakt lik dig, jag är en grubblande person som måste tänka igenom mina beslut. Detta har hindrat mig från att skaffa barn, då jag vill vara 100% säker innan jag fattar en sån stor beslut. Men frågan är om man någonsin kan vara det. Känns som om det finns många osäkra moment med att skaffa ett barn. 

Jag tror många kör på känsla istället för förnuft när sånt planeras, för om folk var förnuftiga så skulle människorasen dö ut.  

Det är många som känner som du: man känner sig aldrig helt redo. Man vaknar inte upp en dag och känner NU, tvivlen, oron och rädslan och oron finns där ända tills förlossningsbordet, men för alla jag känner har tvivlen blivit som bortblåsta när man väl ser sitt lilla knyte för första gången. 

Jag tror det är sunt att ifrågasätta sina förmågor ("kommer jag räcka till" etc?). Jag tror att bara att man ställer sig den frågan gör en till en lämpligare förälder än de som spottar ur sig unge efter unge utan någon slags eftertanke vad man har att erbjuda sina barn.

Lycka till! Du kommer att bli en jättebra mamma! 

 

Med stor sannolikhet kommer det aldrig bli 100%. Det viktigaste är att man verkligen tror sig ha en bra pappa till barnet. Allt det andra löser man på vägen.

Du har lagt detta under psykisk ohälsa.

Vad för ohälsa pratar vi om?

Tack för fina svar. Ni har rätt - så klart. 

Tråden hamnade i psykisk ohälsa dels för att jag ville ha den i "känsliga rummet" och ingen annan kategori verkade passa. (Övervägde "barnlängtan", men orostankar och grubbel verkade inte passa in i den tråden. Tyckte jag!) Och så hade jag nyss läst en liknande  (några år gammal) tråd som låg just här.

Hade problem med ångest för några år sedan, i samband med saker som hände i mitt liv, men mår bra i dag sedan ett par år och saker jag då mådde dåligt över har löst sig, kan man säga. (Annars hade det inte varit aktuellt för mig att ens börja tänka på att försöka få barn).

Fruktansvärt respektlöst mot de som verkligen HAR en psykiskt ohälsa.

Att ha orostankar är inte psykisk ohälsa. Isf hade frågeställningen vart helt annan. Men du borde nog söka hjälp iaf.

Men Anonym, kan du inte bortse från se tråden ligger och antingen bara svara på TS eller strunta i det? Det spelar väl inte en så otroligt stor roll?

Och TS - Jag tror personligen aldrig att man blir helt säker. Jag var det INTE när jag fick min son, jag tänkte massor på framtiden, hur jag skulle hinna, hur vårt liv skulle se ut och sådär.

Och det blev hur bra som helst. Han är snart sju år och såklart det bästa som hänt oss!

Och trots att set blev så bra och vi har alla förutsättningar för ett till barn nu, kom grubblandet som ett brev på posten när vi började fundera på syskon. "Räcker vi till till två barn? Kommer vi kunna ge dem båda allt vi vill? Hur kommer vårt liv se ut?" Nu är jag gravid igen och oroar mig för framtiden, inte på ett jobbigt eller tungt sätt, mer en blandning av förväntan och oro.

Jag tror att det är vad som är normalt. Att kasta sig in i föräldraskapet utan att grubbla eller oroa sig är inte vad som är sunt eller "normalt". Ansvarsfulla vuxna tänker efter och funderar.

Lite ot, men att ha orostankar kan väl i allra högsta grad vara psykisk ohälsa? Speciellt om det stegvis får dig att avstå sådant du vill?! Nu är detta fallet för ts delvis bara, för tidigare i livet har hon kört på fastän hon inte varit säker.