Visa bilder från adoptionsresan till barnet, när?

Oj, vi har tittat direkt och väldigt ofta för oss kändes det helt naturligt.

Foton från resan när vi hämtade sonen är en del av vår gemensamma historia och något som vi alldeles självklart har delat ändå sedan vi kom hem. Förstår inte varför man skulle vänta? Om barnet har jobbiga minnen från resan tänker jag att det är ännu viktigare att titta på bilder och tala om det som hände så att barnet får hjälp att bearbeta dem. Förutom en väldigt jobbig flygresa på vägen hem har vi inga jobbiga minnen från hämtresan. Att han är adopterad är ju liksom en självklarhet, inget som vi tänker att vi får hantera när han blir äldre (även om det säkert kommer nya tankar och funderingar senare).

Kul att läsa hur ni har gjort. Vi har som sagt pratat väldigt mycket om adoptionen, så det känns helt naturligt för oss och hon gillar att höra om resan. Så missuppfattar mig rätt att det är inget vi har väntat med, tills hon blir äldre att prata om adoptionen. Vi upplever inte att det varit några jobbiga minnen från resan. Bara att vi väntat med bilderna, för vi har inte vetat när det är som bäst att visa dem. Tror det är för de propsade på utbildningen att visa inga bilder på de personer som ert barn har bott med, så det har nog blivit att vi inte visade några... fast vi vill. Det är därför jag börja undra hur ni andra har gjort. Vad är det för bilder ni visar? Bara från själva resan med er på bilderna eller även på de personer som ert barn har bott med och alla ni träffade på resan?

Alla bilder det ger en helhet som knyter ihop före och nu

Tror att man redan från början ska visa bilder och prata om vad som skett, men på barnets villkor. Man ska inte tvinga barnet att titta, utan då väntar man och prövar igen efter en tid om barnet inte vill.

Vår son hade med sig många foton från tiden före oss, och till att börja med såg man att han kunde bli lite ledsen när han såg fotona, klart att han saknade sin professionella familj, och fotona rev upp minnen. Nu är han fyra och har varit hos oss i mer än två år. Idag vill han hemskt gärna höra "sagan om den lille pojken som föddes i ett land långt borta", och bilderna vill han gärna se!

Huvudsaken är att det hela tiden finns där som en naturlig del av vad som varit tidigare i barnets liv.

Varför skulle man inte visa bilder på människor de bott med? Har inte fått höra något sådant hittills i vår process, varken i hemutredning, föräldrautbildning eller hämta barnkurs. Blir lite nyfiken på skälen. Vi kommer nig att visa bilder tidigt, i vårt fall är det även så att vår son oxå troligen får möjlighet att träffa vissa av dem här i Sverige på landsträffar, så för oss skulle det vara konstigt att inte göra det.

nu !
det blir inte lättare av vänta för det där rätta tillfälle kommer aldrig annars allt är nåt annan i kalendern
som göra att man tänker ...vi tar det sen...

och barn är smartare än man tror.....
och tar saker mera naturligare än man tror...

 

Vi har också visat bilder från tidigare liv direkt, ett sätt att visa barnet att det haft ett liv innan det kom till oss, och att vi tycker den tiden är lika viktig i barnets liv som nu. Vår son var bara 8 månader när vi fick honom, och när vi kommit hem och framkallat bilder från resan tittade vi på bilderna. Min man besökte barnhemmet och tog foton av flera ur personalen. En nanny tog han på med sin hand (alltså på bilden), inte på någon annan. När jag senare tittade igenom videofilmen från barnhemsbesöket visade det sig att det var den nannyn han haft kontakt med allra mest!

Både sonen och dottern har varsina album (hon är nu nio år) med foton från sin första tid (utan oss), när vi blev familj, resan i landet och tiden när vi precis kommit hem. De har alltid haft detta album lättillgängligt och kunnat titta i närhelst de vill. Sonen är nu 2 år och 8 månader.

Kör på, gör ett litet album som barnet kan ha själv (originalfoton kanske inte att rekommendera dock, scanna och gör nya) och titta på närhelst det vill och förstås gärna tillsammans med er, då ni får tillfälle att med ord berätta om barnets tidigare liv och livet tillsammans med er som familj i dag.

Jag har inte adopterat än men en kompis till mig som varit och hämtat sin son gjorde på en gång ett litet enkelt album med plastfickor till honom och har låtit albumet stå framme så han kan titta i det när han vill och visa dem han vill. De pratar säkert också om hämtningen ibland, nu har han ju blivit fyra år och det är väl då de börjar fundera mer över sin identitet. 
Ett annat tips kan ju vara att laminera bilderna och sätta ihop själv till ett eget album.
 

Vi har tittat på bilderna från hämtresan lite då och då, kom hem för ett halvår sen med 5-årigt barn. Vi började titta på de bilder vi tog redan på plats, så bilderna har liksom funnits med hela tiden. Bilder på allt möjligt, människor... (Barnet har själv tagit en del av bilderna. ;) ) Tyvärr har vi inte fått ihop en fotobok ännu, men det ska vi göra. Och tanken är att dottern ska ha ett eget ex av boken som hon kan titta i när hon vill.

Den resan är ju så speciell, det var ju då vi blev "vi". :)

Börja ni titta på bilderna och prata om resan på en gång, tycker jag också. :)

Jag instämmer i majoriteten, börja visa bilder osv nu på en gång. Inte vänta!

Det gör vi även fast vår lille inte ens kan prata ännu. Vi har gjort fotoböcker om hämtresan osv. Blir jättefint.

Googla "fotobok" och kör igång.

Vi såg bilderna direkt, storebror ville ju visa o titta o även vår nyfådda tyckte att det var spännande. När bilderna från överlämningen kom fram på datorn så sa han varje gång i början: Nej den! så vi bläddrade fort förbi och avvaktade med att se filmen från överlämningen tills han intresse för o ville prata om stillbilderna.

Mitt råd är att följa barnet, vill det se, låt det se men visar det att det inte vill, vänta lite o visa sedan igen, vänta lite o visa igen osv.

Vi har nu börjat visa lite bilder och filmer från resan och bilder från hennes livsdagbok som vi fått från den professionella familjen. Det har gått bra och inga mardrömmar om nätterna 

ja alla vår barn är olika och jag tror att det var rätt i vårt fall att vänta tills nu. Vi kom hem i år och har inte varit hemma så länge, så det blir inprincip "från början" i alla fall. 

Nä nu blir det fredagsmys, ha det gött. 

Vi fick bilder som fosterfamiljen tagit när vi träffade dem sista gången. Redan efter några dagar  lät vi barnet, som var tre år då, titta på dem i datorn. Vi var kvar i landet tre veckor till och hen frågade ofta om att titta på korten, vilket hen fick. Dock blev hen lite "dämpad" och ville inte titta när vi visade kort på fostermamman så de korten lät vi bli att visa. De övriga korten på fosterpappan och barnen i familjen och de på barnet själv uppfattade vi som att hen blev glad av att titta på. Vi tittade också dagligen på de kort och filmer vi tog där nere. Filmerna fungerade delvis som ett sätt att varva ner inför middags- och nattsömn.
Vi valde att inte visa filmer från inskolningstiden/överlämningen samt filmen vi fått vid BB förrän vi varit hemma i Sverige ett tag. Ett tag ville hen ofta se filmerna och fotoalbumet hämtade hen själv och tittade i när hen ville.

Vi tittar på bilder och pratar om adoptionen och vistelsen i landet ofta, men vår son tycker fortfarande efter mer än tre år att det är jobbigt och vill helst inte titta. Däremot har han många frågor om hur det var och varför, så på den fronten är han nyfiken och vill veta. Känns viktigt för oss att inte pusha.