Det här med att "gå in i väggen" verkar vara ett uttryck som många människor missbrukar. Jag förstår att man inte kan gå till jobbet om man har feber, etc.
Men att ringa till sin chef och säga "Jag har gått in i väggen" låter lite märkligt. Jag menar nöden har väl ingen lag. Man kan ju inte strunta i att gå till jobbet för att man "inte orkar".
Vad anser ni? Är "gå in i väggen" ett uttryck som många missbrukar? Eller är det ett allvarligt syndrom?
Förut tyckte jag att det var tramsigt faktiskt. Att gå in i väggen är för latmaskar som inte vill jobba trodde jag.
Att den personen inte ville jobba för att det var mer bekvämt hemma ungefär men jag har ändrat mig om den åsikten. Jag såg inte till en början men efter ett års slit och stress bröt denna personen ihop på jobbet och hade helt ignorerat att hon mådde dåligt och var "utbränd" från långvarit stress och gick in i väggen.
Det är ett allvarligt symtom. Jag har själv gått in i väggen och försökte ta livet av mig. Då jag mådde som sämst klarade jag inte ens av att dricka och äta, utan behövde ligga på sjukhus och få dropp. Då kan man inte jobba, det är mycket allvarligare än feber.
Det heter egentligen utmattningsdepression och är ett allvarligt tillstånd.
Det behöver förresten inte heller handla om en person som jobbar för mycket, många arbetslösa drabbas också. Även om man inte tror det så kan det vara väldigt påfrestande att inte ha ett arbete.
Om det hinner gå lång kan det innebära att personen som drabbas inte klarar av att träffa människor eller ens ta sig ur sängen på morgonen.
Hej,
1998 "blev jag utbränd" som det hette då, idag kallas det väl för att "gå in i väggen", jag var då 25år .
Jag var på mitt arbete mellan 08.00-22/23.00 kom hem vid midnatt och vaknade vid 03.30 fortsatte arbeta någon timme somnade om till 06.30 för att sedan inställa mig igen på arbetet vid 08.00.
Jag brann verkligen för mitt arbete.
Jag höll på så i ca 1 år, när jag en dag fick ett samtal och vederbörande påstod att jag haft ett långt samtal med honom dagen innan och jag nekade bestämt samt att min chef bara en stund senare kom och frågade efter något som skedde 2 dagar tidigare och jag ville inte kännas vid att vi pratat om det så började jag fundera på vad som hände, jag fick fler sådana tillfällen under samma dag. Senare på kvällen pratade jag med min mamma och jag hörde inte vad hon sa det bara susade i huvudet så hon ringde in till min kollega som kom, jag satt på min stol och var mer eller mindre okontaktbar till en början. Kollegan och jag började nysta och kom på att ca 3 veckor bara försvunnit från mitt minne. Jag blev sjukskriven en månad till att börja med och när jag kom tillbaka fick jag andra arbetsuppgifter tills jag kunde hitta mig ett nytt arbete, 3 månader senare bytte jag arbete.
Att rent medicinskt gå in i väggen gör att kroppen strejkar. Både mentalt Och fysiskt. Man orkar inte röra sig särskilt snabbt. Man har ca 10 Procent muskelkraft, vissa kan inte röra sig. Man kan bara äta några tuggor mat, tappar vikt. Vissa blir extremt överkänsliga för ljud, ljus, de tappar röststyrka till nästan ohörbar pga av magmuskullaturen Talar extremt osammanhängande och långsamt. Man kan inte titta på tv, läsa en tidning etc..Vissa blir helt paralyserade, vettskrämda, försöker Begå självmord. Etc etc. Att gå in i väggen är alltså vägen mot total Förintelse och olika når olika långt på vägen utför. Att vara slukörd och stressad är mycket allvarligt det kan leda att man går in i väggen.
Vad gör man när man lidit av det här i flera år. Men ändå fortsatt det höga tempot i gymnasiet och nu på jobbet i 3 år nu, men vägrat erkänna att man inte haft energin?
Nu är batterierna slut och plötsliga anfall kan komma, då orkar man absolut ingenting och man måste hitta på en ursäkt för att få va hemma från jobbet eftersom man vet att chefen aldrig skulle tro på att man gått in i väggen som 19 åring....
Så vad gör man egentligen?
Tillslut kommer den dagen då inte bara huvudet är slut utan även kroppen, då är det sjukhus följt av graven, så alla goda råd uppskattas :)
Mvh Daniel