Vi har en snart 6-åring som står i kö för utredning hos BUP. Vi misstänker asperger.
Har gått en rätt lång väg sedan han inte klarade bvc's språktest vid 2.5 års ålder. När testet inte gick bra igen när han var 3, skickades vi till logoped. Logopeden slog fast att han var 6-12 mån sen i talet o vidare till psykolog för att se om något annat låg bakom än språkförsening. Vid 4 års ålder började han där och hennes tester visade misstanke om något inom autismspektrat. Så där är vi nu, har väntat sedan februari i år på att få börja utreda. Min man har asperger i sin släkt, närmaste är hans bror.
Sonen har sina specifika intressen (främst dator) som han håller sig till. Har haft svårt med det sociala, han kan vara med i en lek men leker ändå mest för sig själv. Som tur är har han hittat en jämlike, en kille med precis samma intressen (samma spel främst) och även han är sen i språket. Så de ligger på samma nivå.
Han gillar sina rutiner och blir väldigt ledsen när saker inte sker som de "ska". Språket har blivit bättre med stor hjälp av hans fsk och nu skola, men han är inte ikapp än. Det motoriska är och har varit jobbigt, särskilt finmotoriken. Han har sina "tics" som jag kallar det, kan stå och vifta med armarna när han funderar, eller så studsar han omkring för att "tänka lite på saker" som han säger.
Han har gått framåt mycket sedan vi började hela resan, mycket tack vare tips från psykolog o logoped. När vi väl förstod att något var annorlunda, var det mycket lättare dels att ha tålamod när han inte kan/vill och dels för att man kunde se saker ur ett annat perspektiv för att göra det lättare för honom.