Hans dotter gör mej vansinnig!!

Tillåtet att skriva något...

Lämna honom.
Skaffa en man utan barn.

Men alltså, hon är 4 år och en ny människa har kommit in i hennes liv. Ge henne lite tid! Ni har bara känt varandra i några månader.

Mio: Det där håller jag med dig om! Tänkte inte på att förtydliga det. Däremot tror jag det är väldigt viktigt att TS ger flickan tid, och inser att hon (antagligen) reagerar sådär för att hon inte vet något bättre sätt. Hon är nog förvirrad över situationen och behöver ta det i lugnare takt. Självklart ska pappan sätta gränser!

Pappa har satt gränser och rättar till henne när hon säger elaka saker till mej. Nu har hon då kommit på att säga och göra saker när pappa inte ser eller hör. Jag har hållit mej på avstånd hela veckan som hon varit här. Men så fort pappa säger ifrån till henne är det mitt fel, trots att jag suttit tyst och inte änns lyssnat på vad dom pratat om! Mamman har en ny kille, men mamman har valt att kalla honom "arbetskompis" och han har gått in för att ge lill tjejen ALLT hon vill ha! Pappan och jag kom överens från första början att jag inte skulle bli någon present bank. Kanske borde jag bli de iaf? Vet att tjejen behöver tid och utrymme, jag behöver bara råd om vad jag kan göra för att få de att bli bättre! Inte rolit när man får lyssna på skällsord en hel vecka åt gången... På sönda kommer hon igen...så nu ska ja njuta bara av pappa :)

Gör något roligt, ställ dig och baka och fråga inte om hon vill vara med. Hon kommer nog fråga pm hon får vara med och då säger du ja. Pyssla och hon kommer säkert söka ditt sällskap.

Gå till biblioteket och låna några böcker om barnuppforstan och barnens utveckling. Det kanske till och med finns några om hur man ska göra som bonusförälder.

Sen tror jag att det är viktigt att du också säger ifrån när hon gör fel. Uppfostran bör komma från alla vuxna runt om ett barn, inte bara föräldrarna. Prata med pappan om vilka regler som gäller och följ dem sedan. Uppmuntra till positiva saker och när ni väl gör positiva saker tillsammans, överös henne med beröm och tacksamhet...

Presenter kommer inte hjälpa, det kommer bara göra henne odrägligare. 

Min sambo var först "storebror", sedan "mammas pojkvän" och nu "låtsaspappa". Alla definitioner enligt min son som dessutom kämpade som en dåre för att få bort honom (eller snarare för att se om han var en stabil och trygg person som skulle stanna kvar även om man var odräglig) under "mammas-pojkvän-perioden". Men han fanns kvar, kramade och bekräftade, respekterade sorgen över föräldrarnas separation, försökte förstå ilskan och förvirringen och de red ut stormarna tillsammans utan min inblandning förutom vid enstaka gränssättningar från min sida. De båda fick bygga sin relation till varandra efter var och ens individuella förutsättningar och jag som försökte hålla mig utanför detta fick till min förundran se hur ömsesidig kärlek och tillit föddes ur kaos. Jag trodde att i och med min separation från sonens pappa skulle mitt barn gå miste om chansen att leva i en familj där kärleken var villkorslös från alla vuxna, men det ser ut som om jag hade fel. Jag har aldrig ställt några krav på min sambo vad gäller sonen eller tvärtom.

Vi har sonen på heltid, kanske ska tilläggas. Inte ens VH-umgänge med pappan.

Tack så hemskt mycke för era råd o tips! I slutändan är det ju helt vanliga små saler som gör skilnaden :) Tack till dej äsch, kanske blir vår väg liknande som för er, känns som din sambo hade lite liknande situation. Blir väll att ställa sej och baka på söndag o se om de finns någon liten hjälpreda som vill va me :)

Får hon aldrig vara själv med sin pappa? Är du där jämt, alltså bor ni ihop? Du säger ni bara träffats några månader, det verkar minst sagt intensivt.