Tappar tålamodet med bebisen, är jag ensam?

Nej du är inte ensam om att tänka och känna så!!! Min son är 3 månader och hans pappa bor med oss men ändå känns det bedrövligt vissa dagar. Men det är bara att försöka andas och bita ihop. Skönt att du ska få hjälp med avlastning! Sen jag fick barn har jag verkligen börjat beundrat ensamstående föräldrar att dom fixar det själva!

Tack för att du tog dig tid o svara! Känns skönt att jag inte är ensam om det, känner mig verkligen grotesk när jag blir så trött o less.. Ja de är ju bara o bita ihop! Känns otroligt skönt att fler känner som jag..

Ja de går väldigt bra ändå faktiskt, skulle kännas konstigt nu att ha med hennes pappa i bilden nu när jag är van o bara vara vi två.. Så lite stolt är jag ändå att jag klarat mig "hela vägen hit" på egen hand ändå.. :) Vart ju inte som tänkt när vi var två om barn, men jag ska fixa det!! Tack för ditt svar! Hoppas de går bra för er! 

Nej nej du är inte ensam! Ha inte dåligt samvete. Du gör ditt bästa och du duger bra som du är.
Det bästa med att ha barn är väl när dom har somnat på kvällen och man får sätta sig i soffan ;)

Skönt o höra det!! Tack så mycket!!  Jaa, vi har de oftast alltid bra, leker jämt, busar, badar m.m. Ändå klankar man ner på sig själv så jävulskt när man blir less. Men man är väl bara människa.. If being a mother were easy, fathers would do it ;)

Haha eller hur! Det är hur skönt som helst. Pusta ut ;) 

Har du någon som kan avlasta dig en stund ibland? Så du får lite distans/avkoppling? Det är en stor omställning få barn, och du blev dessutom ensamstående! Det är tufft. Du är ingen sämre mamma men försök se om du kan få hjälp med avlastning, det gör dig inte svag, jag har sambo,men behöver be om hjälp när han jobbar mycket för orkar inte alla gånger!

Joo min mamma ställer gärna upp! Det är jag som är så envis och vill inte svälja stoltheten o be om hjälp.. känns som att de är mitt ansvar. Har bara lämnat bort henne 1 gång före detta för att gå till frissan.. Får helt enkelt svälja den!

Mestadels går det faktiskt jättebra, men ibland, vissa dagar så känner jag bara nääe, jag orkar inte höra detta gnäll! Som idag, jag är sjuk nämnligen. Som du säger gör de mig inte svag, men de är det jag ser mig som om jag ber om hjälp, jättekonstigt , för jag ser inte andra alls som svaga som ber om hjälp! Snarare modigt att våga låta sig hjälpas.

Någon sämre mamma vet jag att jag inte är, då alla jämt påpekar hur duktig jag är med henne och så säker m.m. Det är mina tankar om att bli så less och inte orka med som känns så skamligt o fult på något vis.. Att säga nå sånt liksom, fyfan. Det är när tålamodet brister, då känner jag mig verkligen urusel, som om jag borde ha tålamod till 10000.. Då kan jag känna mig som en dålig mamma, men inte annars.. :)

Tack för ditt svar också!

 

Jag tappar också tålamodet emellanåt, kinkiga unge som inte vill äta mat, och som sparkas när jag ska byta blöja osv osv... Bli buren hela tiden och bara mamma som duger. Har min man hemma på kvällarna men hemma med sonen hela dagarna och ibland orkar man bara inte...
Huvudsaken är att det inte går till handgripligheter eller annat, alla tappar tålamodet ibland. Jag har börjat sätta ned honom på golvet och gå ifrån bara för att andas några andetag så jag inte blir arg på honom. Han har ju egentligen inte gjort nåt. men usch vilket dåligt samvete man får.... :( 
bara du känner att det inte går för långt då måste du få mer hjälp! 

Förstår dig! De har ju inte gjort något, men som nu, alltså jag får spader. När fan ska hon sova, så jag kan få nån jävla ensamt tid?!  Somna 00, o vakna kl 1 är inte så jävla skoj. Somnar om i famnen, men vaknar när man ska lägga ner. 

Sånt gorm varenda kväll nu. Kliva upp 0730 o vara vaken till fan själv. Vafan har hänt. Ursäkta, var tvungen o vräka ur mig detta. Jag blir så frustrerad. Ibland känner jag att jag vill bara kasta ut henne. Självklart skulle jag aldrig göra det, eller ge mig på henne fysiskt. Nu låter ja hon bara ligga i sitt gym en stund.. Men de kokar för sjutton.. Jag blir matt, ledsen, trött, helt enkelt. Vet inte om jag gör nå fel, va ska jag göra liksom..  Ne nu känns allt bara dåligt.. Larvig ja känner mig.. Kommer kännas bättre när hon väl somnat, det vet jag..

Ja man får verkligt dåligt samvete.. 

Varför tappar du tålamodet TS? Är det för att bebisen skriker mycket eller krånglar med magen/maten etc? Eller är du helt enkelt bara trött på att vara mamma dygnets alla sekunder? Får du sova som du ska? Hur mår du i övrigt?

Det är såklart ok att tappa tålamodet ibland, det kallas att vara människa, men om det händer ofta tänker jag att det beror på att du inte mår så bra. Och det är ju också fullständigt förståeligt med tanke på din situation.

Bra att du får avlastning, tycker också att du ska vända dig till BVC (eller vårdcentralen) och be att få prata med någon... Inte för att jag tror att du är nåt nutcase utan för att jag tror att det skulle vara skönt för dig att få bolla dina tankar och känslor med någon som kan kan stötta dig. Jag har själv gjort det och det är väldigt skönt.

Och var inte för stolt för att be om hjälp, har du en mamma som gärna ställer upp så ta den chansen. Nyttigt för både dig och bebben att vara ifrån varandra så att du får andas och bebisen får knyta an till ännu en fin vuxen.

Jag tror de är för att de är så mycket runt i kring. Hennes pappa är inte den klokaste, ständigt rädd för att springa på han eller att han kommer hitta vart jag bor, törs inte ens ta hem folk utifall att de ska komma fram till honom på något vis, som ett fängelse utan galler. Tror det egentligen handlar om att det bara bubblar över. När jag mår bra , är de här ingenting som bekommer mig faktiskt.. Det är mina dåliga dagar, som idag..

Klokt att kanske prata med någon om det. Du satte huvudet på spiken. Försöker bara pressa undan allting som har med hennes pappa o göra. Familjerätt, samtal från honom, saknaden av honom och framförallt ilskan att han kan lämna sitt barn i sticket. Så de var ett bra förslag från dig.. Hon på BVC vet om min situation, kanske ska prata med henne nästa gång..

Hon tyckte flickan skulle sova hos henne i veckan, ska nog svälja stoltheten o låta henne göra det så jag får andas.. 

Jag tappar tålamodet när hon vägrar sova när hon är trött och vaknar direkt, så jag inte får vara ifred en liten stund när jag känner att ja verkligen hade behövt de efter x-antal timmar med roande m.m.. Men som sagt, de är bara mina dåliga dagar.. Annars brukar jag längta tills hon ska vakna igen, för jag hinner sakna henne redan under tiden.

Usch va hemsk jag är som låter mitt dåliga mående gå ut över henne. Lillahjärtat mitt :'(

Tack för ditt svar. De gjorde mer än du kan ana. Nu insåg jag varför mitt tålamod brister, hade konstigt nog inte riktigt kopplat ihop dessa saker, att de är mitt mående över situationen med hennes pappa som spökar som gör mitt humör så svängigt dessa dagar. Nu känns det mycket, mycket bättre. Fatta faktiskt inte varför jag tappa tålamodet sådär, först nu. Så nu vet jag ju, och ska ta tag i det!! Jag är har inte blivit "knäpp", hehe..

Nu ska jag gosa med hjärtat o sen sova när hon behagar! <3 100 stenar lyftes just från mina axlar! 

Fint att jag kunde slå på rätt spik, har själv haft en och annan spik som behövt lite hjälp. Lycka till!

Jag började nästan gråta av att läsa det här! Jag har exakt samma problem. Är också ensamstående och trots att hon är mitt ALLT i livet tappar jag tålamod när hon gnäller hela dagen och jag försöker med allt och inte funkar! Jag bli arg och som du säger högt: men VAD VILL DU!! Varje kväll som hon sover ångrar jag det, om jag har varit arg och sagt så till henne, och ofta gråter jag av att jag tappade tålamodet. Skönt att veta att jag är inte ensam.

Känns skönt att veta att det finns fler, att jag står inte här ensam om att känna så här, håller med om att man får tårar i ögonen när man läser allt här. Men vi kämpar på