Vad är det för fel på mig?
Hej!
Jag är en tjej på 27 år som har min dotter på 3 år varannan vecka. Jag och hennes pappa separerade för snart ett år sen och jag har varit nere i botten kan man säga, både känslomässigt och fysiskt.
Känslorna för hennes pappa är borta för längesen, och jag saknar honom inte. Jag önskar såklart att det aldrig skulle bli såhär, men nu idag så tänker jag att det vad nog det bästa för oss båda. Våran dotter mår bra och hon bor med mig, som lever ensam varannan vecka och andra veckan med sin pappa och hans nya familj (sammanlagt har dom 4 barn hemma varannan vecka). Men dom andra tre är hennes barn från tidigare förhållanden.
Jag har dejtat olika killar, verkligen olika. Killar som är som dag och natt. Jättemysiga, omtänksamma, rara och snälla på alla tänkbara sätt. Men jag känner inte den känslan som man känner när man är förälskad. Det är absolut inget fel på dom och dom har ju allt det som jag vill ha och söker, men ändå så går det inte,
Ska tillägga att jag inte hade ett så bra förhållande med min dotters pappa på det viset att han oftast alltid såg till sig själv, sina behov osv. Jag kom i skymundan och fick dra det tunga lasset hemma samtidigt som jag jobbade som vikarie. Det vad ofta gnäll, gnäll för att jag jobbade kvällar och helger, gnäll för att jag aldrig ville göra något, gnäll för att jag jämnt vad hemma.
Nu till saken så förstår jag inte hur jag orkade med detta liv. Jag fick alltid stå åt sidan, gå upp på nätterna och ta hand mig själv fanns inte. Jag såg det inte då, kanske förträngde. Mina närmaste vänner såg det, min familj såg det. Men jag levde i min lilla bubbla, körde mitt race och bet ihop.
Jag är snäll, för snäll får jag höra. Jag bryr mig och finns. Vill hjälpa. Jag är sådan. Att jag glömmer mig själv.
Jag är nu i den fasen att jag saknar att ha någon vid min sida, att få en kram, mysa osv. Att få känna mig uppskattad, att känna mig speciell något som jag tidigare inte känt på bra länge. Det är en sådan kille som jag vill ha. Men är han för snäll, då pallar jag inte det, varför gör jag inte det? Det är ju en sådan kille jag ska ha. Som ser mig.
Jag träffade en kille ett par månader efter jag flyttade, vi sågs flera gånger, vi gick på bio, såg på film, åkte på en kryssning med ett annat par, vi umgicks med hans kompisar, vi hade det mysigt och fint på alla tänkbara vis. Det vad han som på från första början, som tog kontakt trots att jag sa att jag hade barn första gången vi sågs, men ändå så valde han att träffa mig och göra dessa saker.
En blixt kom åter igen från en klar himmel (jag blev dumpad, rådumpad av min dotters pappa), jag blev nu åter igen sviken av denna charmiga kille som jag trodde hade något.
Han dissade mig, svarade mig inte och kom med bortförklaringar. Det kom fram att han inte pallade med att jag har barn, OJ! Han visste ju det .Han sa han tyckte om mig och visade det öppet. Nu vill han ingenting mer, inte ha något förhållande men har ändå tagit lite kontakt via internet.
Jag kan inte riktigt släppa honom, jag blev aldrig kär i honom, men jag tyckte/tycker om honom som person. För vi skrattade mycket och han fick mig att må bra. Och det gjorde jag också.
Jag har träffat andra efter honom, jättegoa killar. Men jag får kalla fötter så fort dom börjar höra av sig mer till mig, jag vet inte hur jag ska göra.
Som sagt jag vill ju ha någon, känner mig otroligt ensam den veckan jag inte har min dotter hemma, men vissa dagar så känns som att jag vill leva ensam. Jag har mina vänner, mitt jobb osv. Så mycket egentid som jag haft senaste tiden har jag aldrig haft. Jag har kunnat ta ett bad, träna och göra sådana saker som jag velat göra länge, men aldrig fått tid eller chans till det. För att jag valde bort mig.
Jag mår nu bra, har mina upp och ner dagar, det pendlar. Är jag redo för att gå in i någon ny relation? Nu talar vi seriöst? En seriös relation. Har bara haft småflörtar och lite sms/telefonkontakt.
Eller ska jag försöka tänka bort killar överlag? Jag vet inte. Jag väntar nog bara på att träffa den rätta som ska ta mig med storm, men det känns så hopplöst. Jag har blivit så kräsen. Jag tänker ju på min dotter också och har inte involverat henne i detta. Jag träffar killar på min ensamma vecka.
Känner ibland att vad gör jag för fel? Är det fel att vara snäll och bry sig? Är det fel att vara öppen med hur man känner och mår? Jag har alltid sagt till dom jag träffat och varit ärlig att jag inte vet riktigt vad jag vill med mitt liv, men ändå har dom valt att fortsätta hålla kontakten. Dom vet ju att min prio i livet är mitt jobb och min älskade dotter.
Vad är för typ av kille som jag ska?? Eller ska jag ha någon överhuvudtaget.. Har killkompisar, men saknar känslan av att vara kär. Att ha någon vid sin sida.
