Hämtning/lämning av barn vid delad vårdnad och UF
Jag har en fundering som påverkar vår familj mer och mer negativt ju längre tiden går och jag ser att inga lösningar som för saken framåt kommer inom sikte. Min man är underkuvad sin tidigare sambo som kör med honom som hon behagar med underförstått hot att han bara får se sin dotter om allt är som hon vill ha det. Han är verkligen livrädd för att inte få träffa sin dotter ch detta har satt djupa spår i honom att våga stå på sig för sin dotters rättigheter att träffa dem båda lika mycket i framtiden.
Ser därför vad denna tråd kan ge för möjliga lösningar då jag känner att vi helt kört fast i frågan.
Min nuvarande man skaffade sin numera 6-åriga dotter med sin dåvarande sambo. Hon valde att flytta från orten när barnet var 3 månader gammalt. Till en början hindrade mamman helt min man från att träffa dottern. Han blev helt knäckt av att inte få träffa sin då ganska nyfödda lilla dotter som han längtat så länge efter att få och tvingades gå igenom en hjärtslitande rättegång för att ens få mamman att lämna ut barnet till pappan. Med denna bakgrund så fick min man gå igenom en väldigt tuff rättegång som satt många sår i hans själ och självförtroende när det gäller hur viktig han egentligen är för sin dotter och med känslan av att när som helst kunna förlora henne för alltid om han ställer det minsta lilla krav mot mamman.
Till saken hör att hon redan från början haft den inställningen att barnet bara behöver sin mamma och att pappans roll är onödig (hon har själv växt upp utan biologisk pappa då mamman hade samma åsikt, och hennes bonuspappa kommer hon inte alls bra överens med som jag hört)
Mamman har varken har körkort eller bil men har sagt tidigare att hon skulle skaffa körkort men sedan inte alls visat något intresse att faktiskt göra det. Min man hade både bil och körkort och fick domslut på att ansvara för både hämtning och lämning av barnet och bli UF var annan helg med utökat umgänge succesivt vilket inte skett pga mammans inställning till att hon är den enda viktiga personen för barnet och så har det varit sedan dess om han ens ska få träffa henne alls.
Jag kom i bilden när dotterna var 3,5 år och tyckte redan då att det var konstigt att de inte delade på ansvaret och att målet borde vara att båda föräldrarna aktivt jobbade för att barnet har rätt att vara lika mycket hos båda sina föräldrar när hon väl blivit så stor att ammning och småbarnstid inte längre satte praktiskta aspekter på saken. På 6 år har man gott om tid att skaffa sig körkort och göra rätt för sig mot sitt barn om man bara vill anser jag. Jag inser också att det ju faktiskt i dagsläget inte finns något som helst incitament för modern att göra det nu när allt är så bekvämt för henne att bara göra ingenting så varför skulle hon anstänga sig?
Om man som mor tycker att pappan får nöja sig med så lite tid som möjigt att umgås och pappan varken har råd med när han numera är arbetssökande och inte orkar med pressen med en ny rättegång så verkar det vara helt OK från samhällets sida att man underförstått inte behöver bry sig om barnets behov om man inte vill och om man inte blir dragen inför domstol för att pröva en fråga som borde vara praxis än att ens prövas när man har en delad vårdnad kan man tycka.
Att samhället inte underlättar genom olika aktiva åtgärder och uppföljande samtal föräldrarna emmellan för att barnet ska har samma rättigheter till båda sina föräldrar när den möjligheten finns är för mig helt anmärkningsvärt. Föräldrar som inte kan eller snarare vill samarbeta verkar gynnas i praktiken fast det borde vara tvärtom.
Varför stöder sveriges lagar och regler den förälder som är mest egoistisk, roffar för sig och tänker mer på sig själv och sina behov?
Varför har inte ett barn (i verkligheten) lika mycket rätt till båda sina föräldrar? (oavsett hur egoistiskt lagda de är eller inte är)
Varför ska den mindre egoistiske föräldern behöva gå till domstol för att förklara barnets naturliga rättigheter? Borde det inte bara den andra förälderns sak att gå till domstol för att förklara varför just detta barn inte har samma rättigheter som alla andra barn?
Domstolsärenden är ju inte till för barnets bästa så det måste finnas andra vägar även för egoistiska mammor som vill ha sina barn helt för sig själva och inte ser utanför sin egen komfortzon.
Jag är rädd för att en rättegång inte förbättrar samarbetet utan snarare ger ett iskallt klimat och att båda föräldrarna får ännu sämre ekonomi då det är tight på båda håll som jag förstått det. Den enda som lider i slutänden är ju 6-åringen då båda vid en kostsam rättsprocess får dra ner på ännu mer på aktiviteter som hade kunna gett henne en roligare samvaro.
Tacksam för tips från dig som läser detta och har hittat andra vägar för att uppnå delat ansvar gällande hämtning och lämning utan domstolars inblandning. Vilka personer kan man kontakta för att få råd och hjälp i sådana här frågor då jag tror vi behöver börja i den änden för att ens uppnå någon form av samarbete framöver.
Tacksam för dina råd och tips!
