Biomamman knäcker mig totalt och jag orkar inte längre!!

Det här är bara en liten del av det som händer. 
Skulle jag skriva ner allt så kunde jag lika gärna skrivit en bok =( 

Jag är sen en tid tillbaka tillsammans med en man jag älskar oerhört! Han har ett barn sen innan och jag har två. Nu väntar vi vårat första gemensamma.
Mamman till hans barn är bland det korkade, mest egoistiska och elaka människa jag varit med om!
Några exempel. 
Hon skickar med listor på vad "deras" barn får och inte får äta. 
Vad han får och inte får göra när han är här och hur vi ska vara mot honom. 
Jag skriver "deras" med situationstecken pga att hon ordagrant har sagt till pappan att barnet är hennes och ingen annans och hade hon fått bestämma hade barnet inte åkt till oss alls.
Listorna med bla mat är helt omotiverade...
tex helt förbjudet med räkost pga salmonella risken(?!) 
Ingen socker eller sylt på gröten pga att socker är farligt och absolut ingen salt i maten ALLS för salt är inte bra för kroppen. 
Han måste dessutom alltid ta det lugnt när han är hos oss så han inte blir hängig lagom till dagis. 
Vi får tex absolut inte ta med honom till badhuset eller Busfabriken då Busfabriken tydligen är en enda stor dödsfälla!!
 
Nu har hon dessutom börjat lära barnet att kalla sin pappa vid namn ist för att säga pappa och säga att han inte vill åka till oss alls. 
När han sen sätter sig i bilen så säger han alltid "min mamma säger att jag inte vill åka till er, men det vill jag" eller "min mamma säger att ni är dumma mot mig, men det är ju inte ni" etc etc....
Förr förra gången vi hämtade upp honom (pappan får bara ha honom 48 tim varannan helg med motivationen, han blir så förvirrad om han ska åka oftare och du får tänka på hans eget bästa och det är inte att åka land och rike runt hela tiden. Han behöver en stabil punkt i livet) så berättade vi att han skulle bli storebror och visade magen. 
Han blev lite fundersam först, givetvis, på hur det möjligtvis kunde finnas en bebis i magen och undrade om pappa hade bebis i hans mage oxå =) men sen blev han jätteglad och berättade hur mycket han skulle bli en stoooor pojke. 
Han skulle dessutom nu sluta med blöjor sa han för stora pojkar har inte blöjor. 
Han är fyra år och går med blöjor konstant då hans mamma anser att han inte är tillräckligt gammal för att sluta. 
Hon går hela tiden och intalar honom om att han är ju mammas liiiilla pojke osv. 
Dock är han helt utan blöja hos oss när han är här och går på toaletten utan problem. 

Nåväl, denna gång vi skulle hämta honom igen så började vi prata om bebisen på väg hem i bilen och han tittar på sin far och säger "jag vill inte bli storebror!" 
Både pappan och jag hajjade till då han var så himla glad sist och frågar varför... Han svarar då följande "Min mamma säger att jag inte vill bli storebror och att du och (mitt namn) måste ge bort bebisen till nån annan. Ni får inte ha den kvar för om den bor hos er så får inte jag komma dit längre" 
Jag började storgråta i baksätet men lyckades dölja det från pojken så hans såg det aldrig. 
 Pappa förklarade då att "det är ju pappas och (mitt namn)s bebis och det kan inte din mamma bestämma om"
Pojken blev då otröstligt ledsen och sa bara att han ville åka till sin pappa och att bebisen fick bo nån annanstans samt att pappa inte fick säga så om hans mamma för då blir hans mamma ledsen....ÄN JAG DÅ????
Hon har även sen tidigare kallat mig för "jävla pähäng" och "den nya brudjäveln" vid otaliga gånger...jag har konfronterat henne ang detta och det resulterade i att min fästman fick höra att han gärna får "kontrollera det där han har med sig"....

När vi tog upp bebisen och pojkens kommentarer med henne svarade hon bara nonchalant att "han har ju egna tankar och fantasier och hon har alltid talat om för honom att det är ok att berätta om sina känslor men att han kanske inte skulle våga göra det för oss utan då ist använder henne som nån sorts "dimridå" 
Jag höll på att strypa henne!!!
Hon knäcker mig totalt och jag mår bara piss nu.
Allt eskalerar ju bara hela tiden!
Har inte kunnat sova på tre nätter och är bara arg och gråter.
Min karl stöttar mig så gott han kan men tyvärr är han en av dom med tanken "ta inte åt dig, du vet ju att hon är helt slut i huvudet. Tänk inte på det" 
Hur kan jag INTE tänka på att det står en främmande kvinna och öser såna fruktansvärda elakheter om mig och mitt ofödda barn??? 
Varje gång pojken såg min mage så pekade han på den, tittade på sin pappa och mumlade "den bebisen ska flytta".
Hon gör ju ett direkt angrepp på ett helt oskyldigt barn som inte ens sett dagens ljus ännu!!! 

Vet egentligen inte varför jag skrev denna tråd, kanske mest för att få det ur mig...har ni råd på hur jag ska komma till lugn igen eller dylikt så skriv gärna en rad....