Har förlorat alla vänner och har ingen som bryr sig om mig

Hallå låtsasvännen

Hej! Du har faktiskt hjälpt mig i ett par av mina gamla trådar gällande andra ämnen.

Vad hände i somras då? Stöter du bort dina vänner på något sätt?

Vad säger du    Är det så att det finns ett själsligt band mellan oss

Till saken nu. Var bor du? Tror du att det finns ett utbud av människor som skulle kunna vara öppna för att träffa nya människor. Vänner kan man bli efter ett tag.  

Samma här, har heller inga riktiga vänner, och när jag väl träffar någon så visar det sig vara riktigt konstiga personer som jag efter ett tag måste dumpa för att inte gå under själv, riktigt trist att man känner sig så ensam.

Borde finnas mera chat/träffforum för just vänner.

Har flera gånger fått kontakt här på FL och man har börjat prata, men efter ett tag så skiter dom i att svara på meddelanden och då rinner det ut i sanden.

Ja vad gör man ?

Att det dör ut kan väl bero på att man är för olika på något sätt. Dels så kan det vara innehållet i det man är intresserad av. Sen kan det vara att man har olika syn på hur ofta man vill höra av sig.

Har ni provat att starta en tråd i "Träffar" där ni kan skriva att ni söker ny bekantskap? 

Den ena tjejen var riktigt elak och det säger alla som var där eller har hört om vad som hände. Den andra har det inte hänt något med men en av oss flyttade en kort bit bort och det är som om vänskapen rann ut i sanden lite sen dess trots nära vänskap i mer än 10 år.

Jag tror inte jag gör något för att stöta bort någon? Jag är snäll, ställer upp och är inte speciellt svår att ha att göra med vad jag vet. Jag bor i en byhåla och har träffat en del människor men sen blir det inte så mycket mer än en träff för ingen hör av sig. Det är alltid jag som frågar om att träffas igen med nya människor och aldrig någon som frågar mig. Kanske luktar jag illa och är ful som stryk? Jag vet inte vad man gör. Det är ju hur svårt som helst att få nya vänner och tydligen att behålla gamla också som man alltid trodde skulle finnas där för en.

Visst har du rätt i det. Men andra har ju vänner som dom har haft hela livet och hörs ofta med? Andra blir ju uppsökta av gamla vänner och bekanta. Det händer aldrig mig. Jag vet att jag låter bitter. Har inte sökt vänner i "Träffar" eftersom att jag bor väldigt avigt till.

Men det där med och flytta, jag flyttade bara några hundra meter och i ju med det så försvann kontakten med en väninna, inte helt men en hel del. Jag orkar liksom inte gå dit, och hon inte hit. Latmaskar är vi! 

Man ska vara juste och snäll mot sina vänner. Men det gäller att inte tappa sin egen identitet. Så var inte rädda för att förlora vänner, de kommer och går ändå. Hur långt har ni till en större stad där man kan träffa lite vänner? Gå ut och hitta på lite saker.

Vad är det som håller dig kvar i hålan?

Hur är man juste och snäll utan att tappa sin identitet? Har du lust att ge några exempel? Om du orkar?

Att jag älskar där jag bor. Det är verkligen här jag vill bo.

Jag håller själv på att jobbar med balansen mellan dumsnäll och egoist. Jag är väldigt snäll, ja till och med dumsnäll. Men jag jobbar på att få bort det dumma och behålla snällheten.

Om jag hela tiden skulle anpassa mig efter andra och hela tiden ställa upp på allt, så finns det inget som är jag längre. Jag blir en kameleont som smälter in i miljön. Och jag gör som jag blir tillsagd.

Så för att få en egen identitet så behöver man stå för sina åsikter, våga säga vad man tycker. Inte göra sånt som man anser fel. Inte bli tagen för given, för det blir man ju om man alltid ställer upp. Man kommer hata sig själv och man får inget värde.

Var inte rädd för att stå för det som du tycker är rätt. Man ska respektera andras åsikter men man behöver inte tycka likadant. Känner du dig inte bekväm i en vän-relation så får man prata om det som känns fel och försöka ordna till det. Jag har en sån relation med en vän. Vi kan ryka ihop men viljan att vara vänner är så stark så vi pratar alltid om det efteråt. Sen försöker vi hitta en lösning som fungerar för oss båda två. Rätt ofta visar det sig att det bara var missförstånd bakom konflikten.

En bra sak att klargöra från början i en ny relation, det är att säga att man vill kunna vara ärlig och uppriktig. Har man bestämt sig för det, så ger man sig rätten att släppa ut sina känslor. Man ska inte vara rädd för dålig stämning (men det är jag ibland). Kan man ta diskussionen och reda ut det så blir ofta relationen starkare efter detta. Vilket jag själv har märkt.

Som sagt, var inte rädd för att säga vad du vill, behandla relationen med respekt, men var inte rädd för att den ska ta slut. Gör den det så får det bli så. 

Är du udda på något sätt? Känner du att du smälter in bland andra människor?

Var dig själv helt enkelt. Spelar du någon annan och folk börjar gilla den karaktären så blir ju livet en fars.

Gammal tråd men ändå.

Har inga vänner? Kontakt var vecka och träffas en gång i månaden. Det är rätt mycket i dagens stressade samhälle.

Själv pratar jag i telefon med en "kompis" kanske en gång i halvåret. Det är mitt barn och min mor som brukar ringa eller smsa mig rätt ofta. Annars är det mest telefonförsäljare.

Jag har ett ensamt nattjobb och träffar aldrig nån annan.

Jag har ingen kontakt med någon annan släkting. Jag är aldrig ute på krogen eller gör något annat heller för den delen.

Jag jobbar, äter, sover och sitter mest inne i min lägenhet. Är förstås ut och handlar mat och tvättmedel och sådant ibland. Och i höstas var jag och tog en fika på stan med en gammal kompis, men vi har inte hörts av mer än på nåt enstaka facebook medelande sedan dess.

Det är väl så det blir när alla har sina egna familjer, sen när man själv separerat så blir man utanför. Man glöms bort vid inbjudan till fester och dyl.

Har funderat på att köpa mig en hund som sällskap.

Min telefon brukade pipa stup i ett för några år sedan när vänner ringde och smsade. Nu piper den nästan aldrig. Det känns lite tomt.

Finns säkert många därute som har det på samma sätt som jag. Men jag har det ganska bra ändå. Jag har jobb och jag har bostad och framförallt har jag mitt barn hos mig ibland.