Plötsligt styvförälder på heltid

Det låter som om du har varit i chock och nu släpper den och du kan ta till dig vad som har hänt. Eftersom du är gravid kan säkert hormonerna även spela dig ett spratt. Jag hoppas ni kan få lite harmoni i familjen och komma på fötter för ni har precis varit med om en stor omställning i livet.

Lycka till med din familj, styvsonen och bebisen!

Detta har nog inget med din sambos son ATT GÖRA? bARA GÅTT EN VECKA OCH HAN ÄR JU ÄNDÅ 11ÅR OCH HAFT DET HEMSKT.

Är det jobbigt med er 2åring och att du är gravid? Något annat som hänt?

Gå och prata med någon..

En 11åring är inte alls jobbigt på det viset,så du får nog tänka till vad det är för något som gör att du mår såhär?
Klart du ska ha hjälp med nu borde fokus ligga på att få familjen att fungera och att 11åringen får bra vuxna som stöttar.      

Det du upplever skulle kunna vara helt orelaterat att styrsonen ska flytta in hos er. Kanske har du en depression eller B12-brist. Kolla upp dig hos en läkare på MVC är mitt tips, innan du gör något annat.

sök proffisionell hjälp bara du eller ni som par!

Ta det lugnt och ligg lite lågt. Det har varit en enorm förändring på bara kort tid.

Kan det ha att göra med din roll som mamma?
Att du själv är mamma till en 2-åring och snart en till och omedvetet tänker på 11-åringen och hans relation till sin mamma? Kanske hon vanvårdat honom utan att veta bättre och nu är väldigt ledsen och att du undermedvetet blir ledsen för hela situationen som ju oavsett vilket kommer att påverka denna 11-åring för resten av hans liv. 

Men du är gravid och i stor chock. Såklart är det en hemsk situation för er alla . Speciellt för barnet som är omhändertaget!

TS, jag tror inte heller att dina känslor är "orelaterat" till vad som hänt på sista tiden.

Jättebra att bonusen har fått komma till er och att ni tycker om varandra! Du verkar ju se detta som den bästa lösningen också och ser till bonusens bästa, du verkar vara en fin människa!

Men angående dina känslor, det är en stor omställning att plötsligt bo ihop med en annan individ. I vanliga fall bor man ihop med individer som man antingen har en kärleksrelation med eller blodsband.
I detta fallet är det inget av det och det kommer klart ta tid för er alla att hitta sina roller och lära känna varandra som "sambos/boendefamilj" och jag vet av erfarenhet att det inte är lätt alla gånger hur bra man än kommer överens eller hur mycket man än tycker om varandra, det rör upp känslor som man aldrig hade kunnat förutse. 
Med så stora barn tar det dessutom längre tid att lära känna varandra och bli naturliga på alla plan i varandras närvaro, mindre barn tyr sig på ett annat sätt och har inte de reservationer som äldre barn och vuxna har vilket kan vara till hjälp när nya familjer ska bildas.

När vi alla flyttade ihop tog det tid innan alla bitar föll på plats, skulle säga ca 1 år som sambos, det året var fullt av upp- och nedgångar, en känslomässig berg- och dalbana för mig, känslor som jag aldrig hade kunnat förutse eller förbereda mig på. Men jag och min sambo pratade mycket, även barnen, vi förringde aldrig våra känslor, hur töntigt det än kunde låta i den andres öron och vilka personliga svackor vi än gick igenom på vår väg mot målet.
Försök sätta ord på vad du känner, prata med din familj, kanske någon utomstående och tillåt er sammansvetsning ta tid. 

Kan tänka att man blir extra känslig när man är gravid och självklart är detta en stor omställning för er alla, inklusive dig!

Lycka till TS!
 

Inte alls konstigt att du reagerar som du gör! Det är såklart en stor omställning att få styvsonen boende på heltid, därmed inte sagt att du tycker det är något dåligt! Och som gravid vet jag hur känslig man kan vara för minsta lilla, kan man gråta för att mjölken är slut borde väl du ha rätt att storböla åt det här, oavsett varför! Ni går ju också från 1 barn i familjen till 3 på väldigt kort tid, minst sagt lite omställning bara det! Och du som skrev att en 11 åring inte kan vara jobbig- hur tänkte du då??? Känner barn och vuxna i alla åldrar som beter sig illa och är jobbiga, handlar väl mer om personlighet än ålder!

jag skulle rekommendera dig och din man att gå och prata med en kurator, få prata ut och få stöd!
förstår att det inte kan vara lätt men tillsammans klarar ni det hur bra som helst :) 

Jag vill tacka er som skrivit. Det har gått över ett år nu och saker och ting har lagt sig lite. Vi fick en flicka som är ett år nu och min styvson är jätteförtjust i henne och hon i honom. Men med 3-åringen är det mer problem. Han kan plötsligt slå och spotta på min styvson. Det är jättejobbigt, jag vill ju så gärna att de ska hålla sams. Jag är jätteglad i min styvson också, men när det händer tycker jag att det blir lugnare när han går till sitt rum och spelar data. Det känns fegt men jag orkar inte ta fighten. Min man gör inte så mycket åt det. Det känns som vi är två familjer under samma tak, jag och småbarnen och min man med sin son. Hur ska man göra för att "växa ihop" som familj om de två pojkarna ofta bråkar? Det är bara styvsonen som har eget rum, vi andra delar på det andra sovrummet. Styvsonen låser ofta in sig för att vara ifred och det förstår jag, det behöver han ju få göra i sin ålder. Men det känns som att man offrar honom för att det ska bli lite lugnt på ytan i hemmet. På helgen kan han lätt sitta i 8 timmar framför datorn. Jag har fullt upp med de två små och tycker nog egentligen att min man borde ägna sig mer åt min styvson. Vi har en ojämn arbetsfördelning hemma. Min man vill inte att vi går och pratar med någon om problemen i familjen.

Hur ofta träffar han sin mamma? Även ett barn som blivit "vanvårdad" kan älska och sakna den föräldern.