Blir det så blir det

Undrar...

Alla verkar så planerande och finns det då de som tar det som det kommer och lever avslappnat, alltså verkligen tar det som det kommer?

Har 2 barn, lycka, jag vet!!!,  haft en intensiv längtan att få ett barn till, i flera år, odelat med maken, som ändå valt att ge det en chans. Så vi har varit oskyddade i över ett år, nästan 1½, jag börjar tro att det inte går, tänkte söka hjälp, men vardagen med våra två har varit intensiv och plötsligt är jag mer nöjd och har inte kvar den starka längtan, vill gärna, men sörjer inte att det inte blivit. Jag som väntat, vänt och vridit på symtom, varit skengravid varje månad, sedan ledsen, är rätt tillfreds.

Men kan man fortsätta utan skydd, utan mål att bli gravid, bara ta det som det kommer?

Och är det fler som gör så? Hur känns och går det? Kan tänka mig att det periodvis blir mer förhoppning periodvis blir jobbigt att inte vara den som beslutar, å andra sidan, kan man i detta läge besluta, annat än nej, o varför mekla med skydd om barnet är välkommet, och chansen ändå verkar minimal?