Sådant här behöver man jobba superhårt med som förälder, för det finns nog inget som är mer tålamodskrävande och som kräver kontroll över känslorna så mycket som att vara flerbarnsförälder!
Försök att ta en time-out när du känner att du håller på att tappa kontrollen. Jag vet att det är svårt som attans, men du måste lära dig att bryta dig själv innan det går för långt. Hitta strategier som fungerar. För precis som ovan redan skrivit är det såklart inte ok, visst är det bra att visa känslor men inte att tappa kontrollen över dem och i så hög grad att barnen blir rädda. Då måste man arbeta med den sidan hos sig själv.
Jag tycker det kan vara bra att byta våning i huset, tex gå ner i källaren och fixa med tvätten eller gå och duscha, låtsas på gå toaletten eller bara precis vad som helst som gör att du får en anledning att avlägsna dig en kort stund tills du lugnat ner dig. Beroende på ålder på barnen visserligen, men det är bättre att du lämnar dem en kort stund än att du tex skickar in dem på sina rum för att du blivit arg och tappat kontrollen (det är vanligt att göra så, även om just du kanske inte gör det så ville jag ta det som exempel) eller att för den delen ha sönder saker så att barnen blir rädda. Då är det bättre att bara avlägsna dig, bort från situationen!
Utöver dessa, direkta och akuta råden där och då, så måste du också börja fundera över varifrån all denna aggression och ilska egentligen kommer. För den kommer inifrån dig den kommer inte från barnen, den beror inte på barnen och den kan inte skyllas på barnen. Även om det i praktiken blir de som utlöser den, de som blir själva droppen så att säga, så kommer grunden från något annat. Du måste göra en allvarlig självrannsakan och hitta roten till din ilska, för den låter inte sund. Ibland kan man göra det på egen hand, men det underlättar om man har hjälp. Det krävs lång tids reflektion och rannsakan för att komma till någon sorts insikt. Och när du fått insikt, först då kan du börja göra något konkret åt ilskan på djupet.
Ytterligare något jag tänkte på som kan vara till hjälp är att läsa lite om barns utveckling och hur barn fungerar, du skriver att du blir arg när de inte gör som du säger, men kan man förvänta sig att de ska göra det? Läs på om olika åldrar och vad du kan förvänta dig för sorts beteende och gensvar hos dina barn. Ibland är det kanske något positivt att de inte gör "som man säger" utan tänker och försöker själva. Det är en del i självständighetsutvecklingen! De gör tvärtemot ibland därför att de utvecklas! Om man kan se på deras beteende som något naturligt och något sunt och bra, så är det kanske lättare att inte bli så förbannad.
