Hjälp! Jag skjuter upp ALLT! Sjukligt beteende

Har du alltid varit på det här sättet? Ibland kan det väl bli så att man helt enkelt har skjutit upp saker så länge att det känns omöjligt att ta tag i allt till slut, man vet inte riktigt vart man ska börja i kaoset! Det finns nog inga genvägar utan du får nog försöka börja m något, gör klart det och sen kommer du sakta men säkert vara på banan igen. Ta en sak i taget, om du så bara gör något litet varje dag. Försök att inte se "hela berget" utan separera sakerna så gott du kan. Sen om du alltid har varit på det här sättet så finns det ju säkert hjälp att få, en livstilscoach kanske? Kan du börja göra ett enklare schema att följa?

Tyvärr har det varit så här hela livet. Det är ett mirakel att jag kommit så långt som jag gjort i livet. Det kommer att spricka vilken dag som helst.

Det värsta är att jag fortsätter hela tiden med samma beteende. Blev diagnostiserad med hypotyreos (sköldkörtelsjukdom) men likförbannat tar jag inte min medicin. Lite "ooops jag glömde, nåväl, jag tar den i morgon".

Vad jobbigt för dig, du gör det ju bara värre för dig själv :( då är det alltså din personlighet, inte att du tex mår dåligt just nu? Du skriver att du varit så hela livet. Om du vet att det kommer "spricka när som" vad är det som stoppar dig från att ta tag i saker? Vad är det för tankar som dyker upp när du måste göra något? Får du ångest eller är du bara lat (förlåt)? Om det är ångest relaterat tycker jag att du borde söka hjälp hos en psykoterapeut eller liknande.

Tack för omtänksamheten.
Jo det är för att jag vet att korthuset kommer rasa snart som jag "hänger ut" mig här. Jag inser att jag måste söka hjälp.
Det är någon märklig kombination av lathet och ångest. Svårt att beskriva. 

Det kunde varit jag som skrev den trådstarten!

Jag har varit sådan så länge jag kan minnas. Jag har tyvärr inga bra råd att ge, förutom att försöka hitta hjälp. Jag har tidigare medicinerat för depression och tyckte väl att jag, under tiden jag åt mediciner, blev lite bättre. Jag fick mer energi vilket ledde till att mer saker blev gjorda. Samtidigt känns det som om min oförmåga att ta tag i saker satt/sitter djupare än så. Jag sköt fortfarande upp saker, men kände inte riktigt lika mycket ångest över det.

Lite luddigt formulerat kanske, men jag har aldrig riktigt pratat om någon om det här. Det som hände sist när jag uppsökte vården var i princip att jag fick ett recept på anti-depressiva i handen. Det var fyra år sedan jag slutade med mina mediciner och har faktiskt, nu i dagarna, äntligen kontaktat vården igen och fått tid för samtal med psykolog samt läkare. En skillnad den här gången var att jag faktiskt direkt, via telefon, fick prata med en psykolog. Hon tyckte det var viktigt att jag inte "nöjde mig" med att börja äta mediciner igen, utan att det faktiskt men vara någon som går också går att reda ut med terapi. 

Lycka till och hoppas att du får hjälp.  

att du "glömmer" att ta din faktiskt livsnödvändiga medicin talar för att du snarare lever i förnekelse och har svårt att INSE att du har en sjukdom..?!

du vet också att du MÅSTE ta medicinen för att kunna bli gravid och kunna vara gravid tills barnet är redo att komma ut (nu talar vi fortfarande om din medicin för din sjukdom)..
- det är markant svårare att bli gravid och fortsätta vara gravid när man har en sköldkörtelsjukdom...

att du inte heller tar dina ivf mediciner kan ju tala för att du är rädd för att bli gravid och allt vad det bär med sig..
för tar du inte medicinerna så blir du ju inte gravid, inte sant??

det hela blir en ond cirkel där du medvetet vill men ditt omedvetna "hindrar" dig på vägen...
försök att komma till insikt med VAD det är som utgör detta hos dig..

jag är själv sådan som skjuter upp saker, men det rör sig snarare om hygien och skolarbeten..
"jag gör det imorgon".... och så kommer morgondagen och det blir inte av..... (tycker det är jobbigt att tvätta håret för det är sååå tjockt...! men självklart duschar jag regelbundet ÄNDÅ.. men ändå jag drar mig alltid för det!)...

 

Det låter även som att du inte har så bra självbevarelsedrift med tanke på att du struntar i viktiga mediciner?! Tycker absolut att du ska försöka få hjälp så fort som möjligt. Kanske KBT skulle passa dig? Kognitiv beteende terapi.

ADD? Deppad?

Jag har varit likadan ungefär hela livet. Oansvarig. Skyller ofta på andra. Tycker att jag är ett offer på något sätt.

Har du provat att göra en lista med saker du vill/måste ta itu med och sedan göra sakerna en efter en? Det har jag provat, och det funkade på mig. Ett tag hade jag till och med som en liten bok där jag skrev en sak jag skulle göra på varje sida, så att jag kunde bokstavligen "vända blad" när det var dags för nästa uppgift. På det viset slapp jag se "högen av uppgifter" som väntade på mig bakom nästa sida.