Någon som har gett upp kärleken för att bonusbarn och ex. blivit för jobbigt?

Nyfiken på denna fråga jag med så jag stannar här och hoppas på några svar att läsa :))

Jag är nyfiken jag med.

Jag har själv två bonusbarn och just nu är det så jobbigt så jag har lust att slänga allt i sjön och bara fortsätta med mitt egna liv, vad har jag gett mig in på som mår såhär dåligt ibland.. Men jag älskar mina bonusbarn mest av allt och min man så detta försvinner lyckligtvis .. En väldigt jobbig period just nu bara!

Skämtar ni eller?
Barn kan absolu vara påfrestande och jobbiga biologiska som bonusar.
Jag hade ALDRIG kunnat göra nått sånt. De e ju bara barn och de har inte bett om att bli skillsmässobarn för att sedan bli lämnade igen av en bonus mamma/pappa pga att DOM är jobbigt.
Tycker att man som vuxen istället tänka på detta innan man väljer en man/kvinna med barn, man väljer ju faktiskt dom också!

Har inte själv varit den som gett upp...men däremot har jag blivit lämnad av den anledningen och det sårar mer än något annat!

Jag drog för att hans barn betedde sig vidrigt. Dock var det ju han som tillät det, så jag klandrar honom, inte barnen. Och för att hela mitt liv planerades utifrån barnen, men de behövde aldrig visa hänsyn i sitt liv till mig. Det är ohållbart att leva ett vuxet liv så.

För din kännedom så handlar det inte om att lämna för att barnet/barnen är jobbig, det handlar om situationen. En situation som inte förbättrats trots upprepade försök. Vänd på det, tycker du att det är ok att stanna kvar i ett förhållande där bonusföräldern inte vill engagera sig i bonusbarnet på grund av de biologiska föräldrarnas beteende? Och då framförallt sin egen partner som låter sig hunsas av exet. Angående att tänka efter innan man väljer en man/kvinna med barn, så är det knappast något du kan veta i förväg innan du lärt känna den du är tillsammans med och dennes förflutna.

Hur gamla var barnen? Hur lever du ditt liv idag?

Vore även intressant att veta hur ditt numera ex. hanterade situationen när du lämnade honom?

Jag har en ganska osocial personlighet och vantrivdes verkligen med att bli upptryckt på främmande varje gång hans barn kom hit. Jag tyckte det var skit jobbigt med den sk artighetsteatern. Dessutom var det alltid en massa skit med mamman. Sedan när vi fick gemensamt barn så drogs allt till sin spets och jag ville flytta. Men min man tyckte att jag kunde väl stå ut den "korta" perioden som dom skulle komma, så vi tog bort umgänget mitt i veckan eftersom det absolut inte funkade och sen fortsatte vi med vh fram tills vid 18års åldern.
Då kunde han bryta helt med mamman och sen kom barnen hit och hälsade på istället. Efter det så fungerade det betydligt bättre.

Lite så var det, inte att dom betedde sig vidrigt. Men att allt lades upp utefter dem, alla skulle trippa på tå och buga o bocka för dem.

Jo,jag har gjort det. Hans barn sedan tidigare har stora problem. Mycket har med biomamman att göra. Hon är elak,knäpp och har ändå mycket påverkan på barnen. Ett barn knarkar osv.

Jag har själv bara och kände att jag ville skydda dem från allt knäppt.