hur gå från nära vän till bekant?

jag förstår inte varför hon måste vara intresserad av ditt barn? Och är du avundsjuk på det liv hon lever?

Nej, jag är inte avundsjuk på hennes liv, varför skulle jag vara det? Vi har växt ifrån varandra helt enkelt, men jag vill ha tips om hur man hanterar det när man ändå umgås.

Och för mig är det konstigt att inte bry sig alls om "sin bästa väns" (hennes ord) barn, speciellt inte när man är barnkär.

Tänkte berätta om mina känslor i en liknande situation.

Hade en barndoms vän sen jag var 5 år vi höll ihop hela tiden i vått och torrt. Men sen när vi blev äldre så märkte jag då och då att hon verkade lite avis på mig, iaf så tolkade jag det så.Då och då kom det kommentarer och hon tryckte ner mig när hon fick chansen och i nästa stund var att bra igen. (Jag vågade aldrig säga ifrån eller ta upp att hon sårat mig.) Så hon visste ju aldrig att jag blev ledsen. Men vi var bästisar trots det och gjorde allt ihop.

En dag så fick vi för oss att åka utomlands en weekend ihop med några andra tjejer. Jag märkte att stämningen blev dålig, hon gjorde sig osams med mig, hon kränkte mig totalt, jag kan inte beskriva hur jag kände, men har aldrig blivit så kränkt i mitt liv som jag blev av henne. När vi skulle åka hem så var jag bara tyst, alla känslor jag haft för henne var som bortblåsta. Jag hörde inte av mig på 4 år, inte hon heller.

För några år sen tog jag kontakt mest av nyfikenhet, och vi umgås idag.

Men jag kan säga så här, känslorna finns inte kvar, jag känner inget för henne, jag skiter fullständigt i hur hon mår eller hennes ungar, jag kan inte förlåta det som hände. Jag spelar. Vi umgås inte alls på samma sätt som förr. Jag festar inte med henne, vill inte åka med henne någonstans, jag ser sånt idag som jag aldrig såg då.

Hon har försökt att bli som vi var förr, men blivit nobbad gång på gång. vi ses sällan och hörs sällan och då bara på mina villkor. Take it or leave it tänker jag. Plus en sak till idag hugger jag före henne och får jag chansen till att se fel på henne så får hon höra det. Men kan säga att jag utnyttjar henne till det jag behöver. Det här ligger inte i min natur att vara sån men med henne är det så automatiskt, hon har gjort för mycket skada och jag kommer inte förlåta. Och jag vill inte förlåta.

(123), det låter inte riktigt som ni är bra för varandra.
varför vill du umgås med henne?

jag och Nora är inte osams, vi har bara ("bara" ) vuxit isär, och jag sörjer det, och vi måste hitta nya roller i vårt umgänge.

Trodde ni vände er mot varann och att det blev ett missförstånd mellan er så ni bröt, det tar jag inte som att ni bara gled isär. Men jag kan ha tolkat fel.
Det jag mena med mitt inlägg var att min vän inte visste att hon sårade mig genom åren, men bråket hon ställde till med fatta hon nog att det tog skruven på mig, nu när hon fick tillbaka mig som vän så trodde hon att allt var som förr, men det är det ju inte för den som blivit väldigt sårad, dvs mig.

Vi umgås idag eller rättare sagt har kontakt, pga av flera saker, tänker inte ta det här. Men någon riktig vänskap är det inte frågan om från min sida. Snarare tvärtom.
Och ja du har rätt vi är inte eg bra för varann, rättare sagt jag är nog inte direkt stärkande för hennes självförtroende längre men hon är det för mitt, ju mera jag ser hennes rätta/tragiska jag desto bättre mår jag. Sjukt ja jag vet.

Du får väl ha en ytlig relation till din vän ett tag och låta tiden visa hur det blir, riktig vänskap tar tid.

Jag och min bästa vän sedan 8 år tillbaka bröt upp i maj, och nu för en vecka sedan så pratade vi ut om allting. Förklarade varför vi agerade som vi gjorde i vårt uppbrott, hur vi har mått, vad vi kände då mm.

Vi har inte pratat sedan dess, men jag saknar henne enormt. Hon saknar mig med. Men under de senaste 2 åren så har vi växt ifrån varandra så otroligt mycket, vi saknar de som vi var för 5 år sedan. Innan det allvarliga livet började.. Vi hoppas på att vi någon gång ska kunna bli goda vänner igen.

Men det är skitjobbigt att veta att den vännen man saknar, den vännen finns inte kvar längre. Riktigt, riktigt tråkigt. Många gånger så tänker jag " Åh, det måste jag visa/berätta för X!!" Men det kan jag ju inte.

Samtidigt så kan jag se tillbaka på de 8 åren vi hade tillsammans och skratta åt alla galna saker vi gjort tillsammans, alla skratt vi gett varandra och alla tårar vi delat med varandra.

Du får helt enkelt försöka prata med din vän och förklara vad du känner. Och blir det så att ni bryter upp, så får du faktiskt vara ledsen. Det är bara att gå vidare och försöka minnas alla de bra sakerna som ni haft tillsammans och vara tacksam för en bra vänskap som varade så länge den gjorde.

Kram

jaha, jag pratade med henne idag och hon verkar inte alls (vilja?) förstå vad jag menar.
känns som det blev riktigt konstig stämning och vi bestämde att vi ska ses nästa vecka för fika.

Jag är då den barnlösa väninnan i min umgängeskrets. Precis som för TS så har jag växt från flera av mina vänner och andra har jag lite lösare kontakt med. 

Jag har sörjt detta  men också insett att det är så som vuxenlivet ser ut. När man blir kompisar som väldigt unga så ser livet för det mesta likadant ut för oss: vi bor hos våra föräldrar, går i skolan, har hobbies, läser läxor. Inrutad vardag som är ungefär lika för de flesta skolungdomar. Då är det väldigt lätt att dela allt i livet och väldigt mycket tid tillsammans, eftersom det är så lika.
Sedan tar man studenten, försvinner ut i världen och på några år så ser liven väldigt olika ut för oss. Det är väl då som man kanske inser att man inte har så mycket gemensamt längre. Brytpunkten kommer ofta när någon väljer att bilda familj. Då ser ens liv och livsstil väldigt olika ut och det kan bli svårt att hitta gemensamma beröringspunkter eller kunna identifiera sig med den andre.

Jag är väl också barnkär, men inte överdrivet intresserad av andras barn, om du förstår. Jag träffar dem gärna då och då om det passar men har inget större intresse av att prata om barn eller barnrelaterade frågor. Och eftersom de flesta nyblivna föräldrar är helt, helt uppe i småbarnsåren med allt vad det innebär så blir det lätt att vi inte har så mycket att prata om. Några goda vänner har övergått till att bli fikakompisar, i alla fall just nu. Vi ses och tar en kaffe och snackar lite, uppdaterar oss om våra liv men umgås inte. 
Om några år kanske situationen ser annorlunda ut. De kanske är ute ur sin föräldrabubbla och jag kanske har klivit in i en. Vem vet?