Så j-a förbannad på mina barns far! Vilket stort ufo till människa!

Mitt ex skiter i våra barn! Är så jäkla förbannad, för att de drabbar de allra finaste vi har! Jag har tre barn, 12, 14 och 16 år. Ända sedan vi separerade för 4 år sedan har det bara gått utför för mitt ex och  mina barns far. Han var på upphällningen redan när vi separerade, därav mitt beslut att separera.

Pappan har en borderline diagnos men erkänner inte diagnosen själv. Han har kört sin ekonomi i botten och till barnen säger han att det är mitt fel. Det händer att barnen då anklagar mig för det, vilket gör att barnen "ignorerar" gränssättningar och kastar skit på mig.  Jag har i fyra års tid gjort allt för att få pappan att samarbeta via familjerätten, han vägrar. Han svarar sällan när jag ringer, han använder inte mail utom perodvis så han "missar" all information och försök till dialog. Han verkar ha alkoholproblem. Nu har han separerat från sin sambo (som han flyttade till när vi separerade, och som han fick ett barn med direkt). Så nu har han väl ingenstans att bo! Betalningsanmärkningar har han, för han har själv sagt att han struntar i att betala räkningar. Hur fan ska han kunna träffa våra barn!? Han har tidigare haft barnen varannan helg (inte problemfritt dock, men ändå) Barnen behöver träffa honom och jag behöver min egentid för att orka med tre tonårsbarn, hinna med det som ska göras och för att träffa pojkvän, vänner eller bara va.

Det som gör så ont är att han inte alls var sådan när vi bildade familj. Han såg illa ner på människor som gjorde som han gör idag. Jag vet innerst inne att han inte vill detta. Han var en fin familjefar och barnen var förut vana med att han fanns där för dem. Min 14-årige son ligger och gråter på kvällen för att han är orolig för sin pappa. Det gör så ont. Jag skäms över mig själv som skaffat barn med denna person. MINA barn får en dålig uppväxt pga det. Tänk om jag hade valt att bilda familj med en annan, hur kunde jag vara så dum! Min pojkvän är en fantastisk pappa till sina tre...     

Jag behövde bara skriva av mig...kanske någon är i liknande situation eller har erfarenheter. Jag har kontakt med socialen då min äldsta provat på droger. Jag ser de som ett bra stöd, men åt detta kan de inte göra något åt ju.