rädd att få jobbet. (social fobi)

Jag har också tänkt så. Jag var sjukt rädd för att börja arbeta. Men vet du? det gick hur bra som helst! Tänk på att rädslorna bara finns i ditt huvud. Det är ju inte särskilt troligt att det du är rädd för kommer att ske, eller hur? :) Det är alltid bättre att försöka pusha sig själv och att åtminstone försöka, än att anta att det värsta ska ske och stanna hemma. Och ju mer du pushar dig till, desto mer kommer du att våga i framtiden! Lycka till :)

Tack så mkt för stödet Ziraya, känns lite bättre nu :) har du också social fobi eller kändes det bara nervöst för dig att börja jobba? Gick det bra för dig på din första arbetsplats?

Försöker komma över mina egna socialfobiska rädslor hela tiden men det är så sjukt skrämmande ibland alltså :p att ta det där steget. Nästan så jag funderar på att ta ett par shottar vodka innan jag ska ut och fråga efter jobb i affärer. Vill inte ta enkla utvägar egentligen men det är så himla pinsamt att bli röd i hela ansiktet i pressade situationer, eller värst av allt - börja gråta av pressen ://

Jag har inte blivit diagnosticerad med social fobi, men jag är väldigt obekväm med nya människor, nya situationer och mest bekväm med att stanna hemma. Jag började med sommarjobb, och det fick ju bra. nu vikarierar jag inom barnomsorg och lyckas få tillräckligt med jobb för att försörja mig :) Så det är ju ett gott betyg i sig. Att vikariera är bekvämt på det viset att jag själv väljer vilka dagar jag vill skriva upp att jag kan jobba. Nu för tiden blir det för det mesta 4 dagar i veckan och det känns lagom för mig.

Ahh då förstår jag :) Är du också typ känslig för otrevliga/dryga människor? Är alltid rädd för att det ska finnas nån som skäller ut mig på jobbet jag får och att jag ska börja gråta av det så det syns :p

Tänkte också söka vikariejobb om jag ej lyckas få fast anställning snart. Jobbar nog dock helst som dagisvikarie. Småbarn är ej lika läskiga som de större :pp

Jag har varit mer känslig för otrevliga människor tidigare. Nu har jag lärt mig att hantera dem. men ärligt talat har jag råkat ut för otroligt få människor som är otrevliga. Jag upplever att med en öppen och bra kommunikation så slipper man missfgörstånd, och slipper därmed också eventuella otrevliga situationer i hög grad :)

Har inte social fobi själv, men däremot panikångest (Ångesten är ju densamma men olika saker som triggar igång eländet) och pga den så har jag haft liknande känslor många gånger..inte bara när det gäller jobb utan andra roliga saker som jag nästan går och hoppas på att de ska ställas in så jag ska slippa det jobbiga fastän jag egentligen vill göra det.
Jag känner många med social fobi ( bla via ett forum på nätet, fast vi har träffats en hel del irl också) och jag vet hur de har våndats när det gällt jobb och annat.
Sen har det gått mkt bättre än de själva trott, för alla!
Så jag tror att det kommer göra det för dig också!
Att rodna, eller att inte vara den mest pratsamma eller att vara skakis första dagen på ett jobb är inget ovanligt..oavsett om man har social fobi eller ej.
Däremot tror jag att många med det har så enormt mkt högre krav på sig själv än vad omgivningen
eller situationen kräver.
Du är förmodligen rätt ung om du precis gått ut gymnasiet, tänk på att ett jobb är något helt annat än skolan.
Har du fått någon form av hjälp för din sf?

Vad skönt att du ej är lika rädd för otrevliga människor mera!
Jag håller med om att bra kommunikation är ett bra verktyg för att slippa "utskällningar" - men på vissa praktikplatser jag haft så har det funnits människor som vart SKITAR alltså ... Ett exempel var en chef som inte litade på att jag gjorde mitt arbete rätt (vilket jag gjorde), utan hackade på mig hela tiden för att tillrättavisa mig. Det var sjukt jobbigt...
Tack så mycket för ditt svar!
Jag har precis samma tankesätt som du angående vissa grejer ... i stunden vill jag verkligen göra något, men när dagen väl närmar sig ballar jag ofta ur och tvärvägrar  Skulle ej vägra ang. jobb - men man får ju alltid upp "katastroftankarna" ändå. 

Får man fråga vilket socialfobi-forum du menar ?
Skulle nämligen själv vilja komma i kontakt med andra som har social fobi och kanske t.o.m träffas!  

Det blir typ automatiskt så att man har skyhöga krav på sig själv när man har social fobi  Man vet ju att man är rätt tafatt i sociala situationer, kanske har nära till gråten eller ibland får panikattacker - och man är så grymt jävla rädd att bli sparkad/ratad pga. det. Så personligen typ tvingar jag mig själv att LÅTSAS vara världens mest sociala person och prata överdrivet mycket - så ingen ska kunna förstå att jag egentligen mår skit och bara vill därifrån  Man är typ rädd att folk ska "genomskåda" en och påpeka ens osociala/tafatta beteende ... 

Mjo ett jobb är väldigt annorlunda från skolan - och jag antar att de flesta oroar sig litegrann för det.
Jag har tidigare gått KBT mot social fobi och blivit sjukt mycket bättre - idag vågar jag nästan allt jag inte vågade när jag var yngre. Däremot måste jag hålla detta i schack själv exakt hela tiden och se till att "exponera" mig för det läskiga jämt och ständigt ... Annars hamnar jag faktiskt på ruta ett igen. I nuläget befinner jag mig typ 2 steg från ruta ett ... jag har fallit tillbaka i ett sämre tankemönster och är rädd för blickar, tror alla känner igen mig/vet vem jag är, tror alla noterar mig när jag går in i ett rum osv. Känns dock som att ingen bryr sig ett skit om att man kämpar så himla mycket varje dag ... på arbetsförmedlingen t.ex. Där får man gott lyssna på "Alla tycker nog det är lite jobbigt att ringa samtal/söka jobb" - och när man säger att man verkligen är rädd för det så får man typ själv säga "men jag ska bita ihop och göra det..." - för som sagt, ingen bryr sig om att fobin sliter sönder ens psyke.

Sorry för all text & tack så mycket om du tagit dig tid att läsa ända ner hit.             
    

Var i en liknande situation för ett tag sedan. Var arbetslös och sökte mitt drömjobb men trodde aldrig att jag ens skulle få komma till intervju. Blev jätteförvånad när de ringde och bad mig komma dit för en intervju. Direkt fick jag ångest eftersom arbetet innebar mycket sociala kontakter. Jag önskade verkligen att jag INTE skulle få jobbet, trots att det var mitt drömjobb. Som "tur" är så fick jag inte jobbet. Vet inte vad jag hade gjort om jag hade fått det. Men samtidigt vet jag också att det brukar gå bra när man väl tvingas in i situationen, så det är bara att försöka bita ihop och ta det som det kommer. Lättare sagt än gjort.

Jag förstår känslan, jag inser att du förstår att det långsiktigt är en bättre sak att få jobbet än att inte få det så det behöver jag väl inte tala om för dig.  När jag höll på med sådant där så hjälpte det verkligen att skriva ner vad jag var rädd för och läsa det, scenarion som enbart finns inne i huvudet utan att ens formuleras ordentligt är mycket mer obehagliga ...

Haha gud, jag hade nog dött bara av pressen av att bli kallad på intervju till mitt drömjobb  Så jag förstår verkligen att du fick panik hehe! Tycker dock det var synd att du inte fick jobbet ändå - som du själv konstaterar så hade det ju förmodligen gått bra ändå
Hehe mjo jag vet ju att det "bästa" vore att få jobbet och jag skulle ju bli väldigt glad om jag fick det - men ångesten är inte nådig ibland asså. Skulle dock föredra om jag fick det där jobbet eller något annat NU direkt, istället för att behöva gå runt och ångestbajsa och ha samma stress med varje jobb jag söker!

Tack så mycket för tipset om att skriva ner katastroftankarna btw - ska testa det!
Mycket av det jag tänker mig vet jag 100% säkert är ren paranoia - men dom där "tänk om"-tankarna kan vara jävligt jobbiga