Bävan inför julen vill fira utan släkten

Haha exakt det jag tänker på!! Min familj vill som vanligt att vi ska fira ihop med dom.. Jag försökte smygandes berätta för dom att vi hade tänkt fira på egen hand men redan då blev dom väldigt upprörda.

Jag har barn och man och vi har precis flyttat in i en nyare större och finare lägenhet.
Jag har aldrig firat ensam med min lilla familj utan släkten tvingar oss alltid att fira med dom..

Finns nog inge trevligt sätt o meddela detta..

Funderar på att ljuga om att jag ska resa till Afrika o hjälpa fattiga barn.. Eller nåt. 

Julen är barnens högtid.

Barn ska inte behöva kuska runt i bilar på farliga vintervägar utan bör kunna få en dag där de vaknar i lugn och ro, äter en mysig frukost i pyjamas, får familjemys med mamma och pappa (och eventuella syskon) under dagen, där ni kan äta när det passar er, öppnar julklappar när det känns dags och där de kan leka med sina julklappar och sedan kan sova trötta och nöjda i sina egna sängar.

De ska inte behöva väckas tidigt, skyndas på för att ni har tider att passa, stressa fram och tillbaka längs vägarna på en av de farligaste trafikhelgerna på hela året, sitta i kalla bilar och behöva hållas vakna när de skulle behöva vila för att sovtiden krockar med maten hos "släkting X" eller för att det är för stökigt...

Lägger ni fram det med barnet i fokus så kanske det blir lättare för släkten att acceptera.
Eller såhär;

Kära mormor, morfar, farmor och farfar,
Nu när era respektive barn har blivit vuxna och fått ett eget barn vill vi ge vårt barn samma sorts fina julminnen som vi själva har fått av er. Vi kommer därför att fira jul i vårt eget hem hädanefter så vårt barn får spendera julen i sitt eget hem, utan stress och kalla resor i bil.

(Så spelar ni lite på sympatierna genom den inklämda komplimangen till era fina minnen från barndomens jular.)

Ta tjuren vid hornen och säg som det är: I år vill ni fira för er själva. Hur det blir i fortsättningen vet ni inte

Jag gjorde det där för många år sen. Inte för min egen skull så mkt men mitt ex ville att vi skulle fira med barnen här hemma ( jag bryr mej inte så mkt om jul ) I början v´fick jag säga ifrån varje år, men sen har det flutit på.
Vi firar jul här hemma på julafton, sen ses vi hos mina föräldrar på juldagen eller annandagen, beroende på vilken dag som passar alla bäst.
från och med förra julen firar vi hos min äldsta dotter, alltså då, jag min son, min andra dotter, min äldsta och hennes man och så barnbarnet. Men om någon vill fira själv, så är ju det ok.
Jag har firat helt ensam och det var underbart.
Jag gjorde som vanligt, städade och plockade, tvättade osv så att verkligen allt var i ordning, så att jag riktigt kunde koppla av. Barnen var här på morgonen och fick då julklappar och gröt, sen åkte de till sin far ( efter vi gått isär, då såklart ) och resten av dagen ägnade jag åt att läsa, vila, äta oxfilé njuta, läsa lite till och sova. Något som de flesta ansåg vara helt koko. För jul ska man ju alltid vilja fira med enorma mängder folk, julmat och dans kring granen?

Denna julen så slipper jag äntligen min knäppa familj. Julen de senasten 15-20 åren har varit förknippad med ångest, har en mindre frisk mamma (psykiska besvär) och en syster som verkar tro att på jul ska man vara så otrevlig man kan. Allt är bara stress, gap och skrik. Barnen får knappt andas utan att nån av de 2 nämnda får utbrott. I år blir det en lugn och mysig liten jul med barnen och killen i en liten stuga på landet. Bara vi och ingen annan. Jag ser fram emot julen... igen.

Och senila jag glömde mitt svar till dig ts

Sätt er i lugn och ro och berätta att ni vill fira julafton själva, som en familj. Och att ni andra kan fira jul senare om det är så ni vill göra?

Vad härligt för dej

Alltså, varför är det så dåligt för barnen att kuska runt på julafton? Det gjorde jag när jag var liten och jag tycker fortfarande det var trevliga julaftnar. Vi började hemma med julklappsöppning efter frukost, sen lunch hemma och sen iväg till mormor och morfar. Där tittade vi på Kalle Anka med kusinerna. Mormor och morfar var inte mycket för presenter men lite godis fick vi iaf. Sen åkte vi till farmor och farfar, åt stor julmiddag och sen blev det paketöppning igen, mera godis, fika, gröt osv.

För mina föräldrar var det säkert jobbigt. Stressa iväg med 4 barn runtom stan men för oss barn var det bara trevligt. Vad jag minns iaf.  

Det är väl bara att vara rak och säga
- Nu när vi fått barn så kommer vi att starta våra egna jultraditioner och fira jul hemma. Dom som vill får gärna komma och fira med oss (om dom nu är välkommna), men vi tänker inte åka en milimeter. Sen får väl folk gasta hur mycket dom vill.

Jag har alltid avskytt att åka runt på jul, både på julafton och alla julmiddagar och julfikor som ska hinnas med. Trots det så har det blivit så eftersom vi har bott i studentlägenheter osv. I år har vi barn och stort utrymme, så i år har vi sagt att vi kommer vara hemma i jul, och familjerna är välkomna på julknytis. Det kommer bli toppen, och det verkar som om alla i bådas familjer kommer, och ingen verkar ha särskilt mycket emot det.

har samma tankar. Och mitt "problem" är att annars har vi firat vartannat år med svärföräldrarna och varit en stund hos mina föräldrar varje år (tex juldagen eller julafton några timmar)  men nu bor vi längre ifrån varandra. Visst skulle rent tekniskt sett det funka att vara vartannat år hos varje men jag vill ju ha något år hemma. Och vart tredje år funkar inte för då slår sambons syster bakut skulle jag tro (där är ju svärisarna de år de inte firar med oss)
 

och att köra dem samma år känns inte bra då det är en resa på 4 timmar ungefär och det vill jag inte göra under julen.

Så jag har varit inne på att säga att vi kommer fira hemma men att de som vill är välkomna hit. Jag vill ju börja göra våra egna traditioner här hemma. 
    

Här är vi en dag på varje ställe för att slippa fara omkring och stressa samma dag.

Problemet i år är bara det att jag inte orkar med att fira jul med svärmor mer. Jag är så less på hennes martyrskap och tramsande och flamsande så jag spyr snart. Hon är stressad och på dåligt humör och är mer otrevlig än vanligt (fast det knappt går att vara det) flera veckor innan jul, men fira här eller ta emot hjälp går inte.

Jag orkar inte spela teater en jul till med henne. Det är varje år samma teater som ska spelas och vi ska spela så glada och lyckliga. Umgås typ bara jul och svärfars födelsedag...
Hon står i duschen när vi kommer 10 min försent (eftersom vi vet att hon inte är klar). Alla förberedelse som vi andra har gjort i köket duger aldrig utan hon byter byttor och skålar på allt och flyttar om på bordet för inget vi gjort under tiden hon stod i duschen duger. Jag har slutat att hjälpa till...
Så även att maten är klar att äta när hon är färdig ombytt så tar det ytterligare 30-60min innan det är matdags så självklart är vi aldrig klara med maten när Kalle Anka börjar.
När snapsen ska serveras så är det samma tramsande procedur varje år...

Det är ju SÅ roligt att hon sitter och kommer med löjliga och dåliga nödrim till sina paket samtidigt som hon ska dela ut dem. Och varje år så ska det glömmas att sättas namn på paket och flamsas och tramsas om vem kan detta vara till???
Sedan måste man varje år rusa i väg för man kommer på att man förlagt något paket i någon garderob.
Vet inte hur många tillgjorda och löjliga flams och skrattattacker hon hinner med den dagen...

Och jag vill inte se alla dessa j-kla kakor som ingen vill ha utan man tar bara någon av pliktkänsla.
Vi vill ha mat, men hon serverar 7 sorters kakor, lussebullar,saffranslängd, mjuk pepparkaka osv. och det är verkligen inte vad uppskruvade barn behöver till kvällsmat kl21... Speciellt inte eftersom svärfar hela dagen gått och hyschat dem för att de är uppskruvade för det är jul...
Vilket så klart även det bidrar till att jag inte kan koppla av eftersom jag måste försöka tona ned dem. Och de är verkligen inte störiga!

Jag VILL INTE fira med dem, men jag kan tänka mig att åka till mina föräldrar som vi också brukar göra varje år. Hur sjutton förklarar man detta då?
Att fira med min sida innebär inte närheten samma psykiska påfrestning.