Jag ORKAR verkligen mer.....

Det verkar som att ditt barn vill ha närhet. Låt honom sova hos er om det är det han vill.

Jag skulle vilja säga tvärtom... Vår äldsta var likadan - fast från i princip födseln till hon var 1,5 år!! Det som till slut hjälpte var att vi vägrade henne något annat än hennes egen säng! Ville hon skrika, så varsågod, men i sin egen säng. Det tog inte många nätter innan hon gav upp och sov som en stock sedan... Så vi gör INTE om att låta barnen få komma o gå i vår säng som dem vill, för vi sov i princip ingenting under hennes första tid (hon är 7,5 år nu).

Vilken tid lägger ni honom? Försök att flytta fram läggningen 30-60 min, så att han verkligen längtar efter att få sova... vet att det funkade för oss ett tag...

Han är pytteliten fortfarande, och går redan på förskolan. Jag skulle se det som en klockren protest mot allt hemskt som hänt runt om honom, först separationsfasen med kraftig separationsångest och sedan långvariga separationer från er varje dag! Han är i kraftigt behov av närhet och lyhördhet från er. Att han fortfarande protesterar när ni flyttar över honom beror med största sannolikhet på att han känner att ni tar emotionellt avstånd och bara är irriterade över hans "krävande" behov. Ni måste ta ert förnuft till fånga omgående och börja se honom och hans behov, annars är risken att han tar skada av att bli så här ignorerad! Kom ihåg att han är prematur!

Han är för bövelen inte ens 12 månader fyllda i sin utveckling och ni har redan placerat honom på dagis och förväntar er att han ska vara fullt självständig?! Skäms på er ärligt talat.

Min poäng är att det räcker givetvis inte med fysisk närhet om ni fortfarande inte kan svara emotionellt på hans behov! Sök hjälp om det är så att ni känner att ni inte förmår göra detta på egen hand. Och se över alternativ för att undvika förskolan åtminstone några månader till, pojkstackarn är fortfarande bebis och behöver få vara hemma med en trygg anknytningsperson ett tag till