Snart 30 och vet inte vad jag ska göra med mitt liv

Jag känner samma sak!! Blir 30 i början på nästa år. Har en dotter på 8 månader, sambo och bostadsrätt men ingen utbildning!! Arbetar som biträdande butikschef i en livsmedelsbutik men det är ingenting jag vill göra särskilt länge till..Samtidigt känner jag att det kan bli kostsamt att plugga 3 år och när jag dessutom inte vet vad jag vill bli känns det ännu svårare. Jag hittar inte heller min ambition eller motivation men samtidigt vägrar jag att bli en 50 åring som jobbar i snabbköp..

Oj, du är biträdande butikschef, det tycker jag låter jättebra även om du själv känner att det inte är vad du vill men jag förstår vad du menar med att inte vilja bli 50 år och fortfarande jobba i butik. Jag vill inte bli 50 och fortfarande jobba som personlig assistent

Men vad ska man göra då? OM jag skulle hitta något jag brinner för på riktigt och bara känner yes, det HÄR är min grej, då skulle jag kunna tänka mig att satsa men jag har ju inget sånt. Och mina betyg är inga höjdarbetyg så att söka in på högskola eller universitet lär inte bli så lätt, högskoleprovet visst, men hur motiverad är man när man inte vet VAD man skulle plugga till i så fall?

Har sökt ett fåtal jobb inom det yrket som jag blev uppsagd nu, men känner bara att nä, det är ingen idé faktiskt. Jag kan det inte så pass bra att jag har en chans och att plugga vidare för att få mer kunskap intresserar mig inte för fem öre.

Så då återstår att fortsätta jobba som assistent vilket jag såklart kommer göra. Men då jag behöver mer tider för att komma upp i heltid måste jag söka ett extrajobb och att börja om hos någon känns inte alls kul även om jag har kvar de tider jag har hos min brukare.

Känner mig liksom rätt värdelös och sopig, som att jag inte kan nånting. Dåligt självförtroende kallas det visst

Här är en till! Till skillnad från er har jag varken sambo eller barn, så jag ligger rejält efter med den biten också.

Jag har ett par ställen som jag vikarierar på ibland, men det kommer jag inte ens upp till deltid med. Usch, mår så dåligt av att vara hemma arbetslös, men samtidigt ser jag inte heller något framtid i de ställena jag jobbar på. Så nu funderar jag på att plugga, men det är så svårt när jag inte har något att brinna för! Risken är stor att jag bara kommer tröttna efter ett år på en utbildning.

Det är ju det, man kan inte bara hoppa på tåget och sen kliva av. Och det är ju inte gratis att studera heller så himla dumt att satsa på nåt för att inte fullfölja det.

Jag vet inte hur ni andra känner men jag känner nån sorts press från ja, jag vet inte, samhället? Att jag är mindre värd utan en utbildning. Jag tycker ju inte så om min blivande man, han har ingen annan utbildning än gymnasiet men av nån anledning så känner jag så gentemot mig själv.

Mindervärdeskomplex.

Ja, men så känner jag det också, att du har ju inte lika hög status som någon med en bra utbildning. Men främst lider jag av problemet att jag inte kan se mig själv som någonting. OM jag hade fått leva om, så hade jag gjort så mycket annorlunda. Har levt ett ganska hårt liv, suttit på behandlingshem för drogproblematik och så vidare. Alltid tänkt att jag kan göra det senare men nu är man snart 30, oj, vad fort det gick!! Skulle utbildat sig när man var yngre men iom att man inte vetat vad man velat bli har ju inte det funkat heller.. Men sen får man väl vara nöjd med det man har, barn, sambo, fast jobb, det finns ju dem som har det värre. Men ändå kan man inte låta bli att inte vara helt nöjd..

Jag känner lite samma sak som du, ungefär som att "nej men inte kan väl jag..." även om något intresse infunnit sig så är det som att jag vågar knappt tänka på vad jag skulle kunna göra för jag känner mig korkad.

Jag har också tänkt att om jag fick leva om mitt liv... men å andra sidan. Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Mådde väldigt dåligt under skoltiden, depressioner och dåligt självförtroende, orkade helt enkelt inte och gymnasiet gick bra fram till i tvåan då det började gå utför och i trean var jag på väg att hoppa av men blev övertalad att stanna, dock så orkade jag ju inte så mycket så det resulterade i 9 underkända ämnen. Inte mycket att skryta med =/

Sen gick åren och jag försökte liksom hitta rätt, hade tänkt bli hudterapeut men behövde Natur B, sökte till komvux och gick dit. Men efter 15 minuter så gav jag upp, förstår fortfarande inte varför. Förmodligen för att jag inte trodde att jag skulle klara det, hur jäkla dumt som helst. Så jag gick min väg. DET ångrar jag,

Sen tänkte jag att äh, jag är så ung, jag kommer på nåt, nu är det bara att jobba som gäller. Pluggade upp några ämnen på komvux men blev inget mer. Sen fick jag för mig att plugga till barnskötare, gick alldeles utmärkt och det var kul men upptäckte att jag absolut inte vill jobba med barn, det var då jag halkade in på jobbet som personlig assistent genom sista praktiken vi hade.

Sen fick jag en kris för några år sen, vantrivdes nåt fruktansvärt på jobbet, mådde skit och kände att jag måste göra nåt. Fick för mig att jag ska plugga till nåt som borde kunna ge jobb, nåt som är utmanande. Men det var bara dumt för nu sitter jag här och känner att det var helt fel, det ligger helt enkelt inte för mig . Det var bara en komvux-utbildning det med.

Går i cirklar känns det som och hepp, nu står barn som nästa punkt på schemat efter bröllopet. Vad hände?

Nä jag blir deppig av att tänka på sånt här men hur ska man då göra? Går ju inte att skjuta upp sånt här hur länge som helst men under tiden när man inte vet vad man vill bli så är det svårt att acceptera tycker jag.

Hade jag åtminstone haft ett heltidsjobb hade det känts bättre. Men det har jag inte. Och att börja om från början helt och hållet med en ny person, att jobba som assistent alltså, känns bara som ett big no no. Men man får ju inte vara kräsen när man inte kan annat antar jag.

Jobbigt!

Det låter väl klyschigt men det gäller att tänka positivt, för annars är det lätt att bara gå ner sig i tanken!! Det är det som är bra med heltidsjobb, man är för utmattad för att tänka, hehe!!

Jag känner också igen mig i det där att man ger upp för lätt, när saker känns lite motigt så lägger man bara locket på och ger upp. Jag har också gått en dag på massa utbildningar men sedan struntat i det. Jag tror det kan vara bra att prata med antingen en jobbcoach, studievägledare eller liknande. Alla människor har ju starka sidor, de kanske kan hjälpa en att förstå vilka dessa är och vilken utbildning eller jobb som kan passa en.

Jag märker också att andra människor, med som vi ser det bra jobb och utbildning, kan vara fruktansvärt trötta på sina jobb och känna att de är på helt fel plats, så detta är nog ett ganska allmänt problem. Vissa människor har kanske helt enkelt svårt för att hitta sin plats i livet..

Jag hade tänkt att försöka ta tag i mitt liv om typ ett år, när min dotter går på dagis, förhoppningsvis vet jag vad jag vill blir då, eller också inte..

Hej hopp!
För mig är läget ännu värre. Jag har passerat 40 med ett par år, har aldrig haft ett ’’riktigt’’ jobb med en normal lön, bara lönebidragsanställningar här och där. Jag har ingen eftergymnasial utbildning att tala om, bara ett datakörkort och en datakurs från hösten 1994, i datorernas barndom. Jag har inga barn, har aldrig haft ett förhållande, inte ens i tonåren och far är död sedan 1998 och mor är 89 år och är på hemmet. Har inga syskon. Jobbar halvtid på en skyddad arbetsplats, är sjukpensionär på andra halvan. Är lågavlönad, har varit sjukskriven sedan februari -13 på grund av problem med nacke och rygg och har levt på ca 9 000 i månaden. Det blir lite till nu när jag börjar jobba och blir av med sjukskrivningen, men jag mår fortfarande inte bra.

Har nosat på yrket journalist men det är så stressigt och krävande att jag inte klarar av det. Har dessutom ingen utbildning, är liksom självlärd på något sätt, dock ej tillräckligt bra. Har inga betyg att komma med till högskolan, är dessutom för gammal för att sätta igång studier. Jag vet inte var detta slutar, det vore bäst att gå i pension redan nu, men jag vet att det blir inte bättre av att gå ensam hemma, det blir bara värre.

Har dessutom ingen bil, bor på landet, tar bussen till jobbet, tar en timme att komma in. Har inga pengar att köpa bil för.

Fyller 42 i februari. Är gråhårig och överviktig. Usch det här är katastrof. Jag har kastat bort min ungdom på problem. Mitt liv är ett skämt. Dessutom har jag aldrig flyttat. Jag bor kvar i samma hus jag bott i sedan jag kom till världen 1972. Bara det är ju bortom allt sunt förnuft. Men jag trivs här, kan inte tänka mig att flytta till lägenhet när jag bor i detta stora hus. 

Jaja, det ordnar sig väl när jag närmar mig 50. Då blir nog allt bra. 

Jag är 30 år idag och jag har aldrig vetat vad jag vill bli.jag sökte aldrig till gymnasiet för jag visste inte.Först jobba jag på Ellos och där var jag bara i 2 månader,jag avskydde jobbet,för trist.Sen jobbade jag på resturang och pub i 2 år,detta var väldigt roligt men det kom en dag då jag tröttnade.Då hamna jag i vården äldreboende,trodde aldrig jag skulle trivas.Men jag stor trivdes,jobbade där i 3 år och jag blev erbjuden fast tjänst men sa nej,jag ville inte fortsätta.Sen prova jag hemtjänst 1 månad,men där hann man inte jobba med människor nästan.Sen Personlig assistent i 2 år,jag stortrivdes men det kom en dag då jag fick panik,slutade på stört för Jag var rastlös.Jag fick kort vikariat på ett ställe med autism,och jag lyckades tjata mig till avdelningen där människorna var utåtagerande/våldsamma.Där ville jag jobba,det var spännande,en utmaning och det älskade jag.Så när jag var 28 år visste jag vad jag ville bli,jobba med autism och våld.Mycket krävande jobb och endel risker men jag älskar det.Jag har precis börjat plugga 50% och jobbar 90%.Känn ingen stress för era liv.

Jag är 30 år. Kanske kan bidra med ett annat perspektiv. Jag har en civilekonomexamen från en av de bättre skolorna i Sverige. Har ett bra jobb och en bra karriär såväl bakom som framför mig. Frisk och vältränad. Jag tjänar bra med pengar, bor väldigt bra. Lägger mycket pengar på mat, dryck och en massa resor. Annars inga extravaganser i form av bilar, klockor och så vidare. Jag har inga barn, men ett bra förhållande och många nära vänner. Tickat av alla boxar, med andra ord.

Samtidigt har jag varit mer eller mindre deprimerad sedan tidig 20-årsålder. Det har gått i perioder. Något år kan ha varit bra, medan andra varit mycket värre. Det finns en bok som jag inte läst - men där titeln är mycket tilltalande om jag får uttrycka mig så; "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Precis så känner jag. Jag har testat terapi från och till, men utan framgång. Jag är relativt ung och frisk. Men ändå känner jag mig så trött. Avsaknaden av en drivkraft, något att leva för, är så enormt påtaglig. 

Mina nära ifrågasätter hur jag mår och försöker - med rationella argument - leda i bevis att jag inte kan "beklaga" mig. Till saken hör att jag själv är väldigt resonerande och rationell. Men det här är något emotionellt - något inom mig - som jag inte kan sätta fingret på. Jag har försökt gräva i mitt förflutna, vrida och vända på förhållanden, uppväxt och så vidare. Gått i terapi. Utan framgång. Det är ett jävla helvete att må dåligt, helt enkelt.

Åter till ämnet - jag har ta mig fan ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv heller. Jag inser att jag har en god grogrund att stå på och att jag på många sätt är privilegierad. Men utöver det delar jag många av de känslor ni presenterat ovan. Jag känner att jag inte har något existensberättigande. Jag letar, längtar, efter den magiska formeln, eller ett Alexanderhugg, som plötsligt ska få alla bitar att falla på plats.

Alla positiva själar där ute som förespråkar att "se positivt på vardagen!", "du har ju alla förutsättningar i världen!" och "ta en dag i taget" och alla andra välmenande budskap - tack - men ni har sällan någon aning om hur det känns och hur platta de orden faktiskt är. Betydelselösa. Nej, ni vet inte "hur det känns".

Ja, jag vet att jag måste själv ta itu med det. Men det är inte alltid så jävla lätt. 

 

Vet ni vad jag är i dag 33 år. När jag var runt 28 blev jag gravid med min första son. Det gav mig en spark i asslet att ta tag i mitt liv. Innan var jag på botten, deprimerad, förhållandet var urdåligt, fick inte ens alfakassa. Men som sagt så fick jag min första son och fick tänka i andra banor. Kollad upp olika alternativa utbildningar , sökte och kom in på folkhögskola i närheten där jag bor. Läste upp de ämnen som jag saknade och lite andra tillvalsämnen. Förut har jag alltid tyckt att studera har varit så otroligt tråkigt men jag upptäckte under studierna på folkhögskolan hur kul det var att studera och jag fann så många olika områden som det visade sig att jag var intresserad av och att det finns så mycket att lära sig. Idag är jag grafisk produktionsledare, ett yrke som jag kan anpassa till så många olika områden. Har inget jobb just nu gick på mammaledighet direkt efter studierna nu under sommaren. Men vet ni vad även när jag får jobb så kommer jag att fortsätta att studera för att det finns så mycket intressanta saker att lära sig. 

Mitt råd är har ni inte gymnasiekompetens ta tag i det och fixa det. man kan göra det via komvux, folkhögskolor och även distans har jag för mig.

Varför inte kolla in olika intressekurser som exempelvis folkuniversitetet  eller medborgarskolan anordnar för att ta reda på vad som kan intresserar er.

Ta en titt på arbetsmarknaden hur den ser ut. Vilka områden är det ont om kunniga människor ? Finns det där ett område som ni kan tänka er att arbeta inom?

Kolla upp olika utbildningar på yrkeshögskolor, högskolor och folkuniversitet.  Det finns utbildningar som man ska vara på plats på men det finns även utbildningar som är på distans. Kolla in olika enstaka kurser som kan vara intressanta och kolla sen in utbildningar som de kan ingå i