Ni som hittat tillbaka till era ex - se hit!

Vet inte om ja har något bra svar... Jag och min man bröt upp av olika anledningar. Vi var isär under kanske 3 månader. Ingen av oss här någonsin mått så dåligt tidigare. När han ville igen kunde inte jag o när jag ville igen kunde inte jag. Kaos o total livskris tyckte vi båda. Men så hände det. En dag vågade vi båda chansa o bättre här vi aldrig haft det. Låter som en klyscha, jag vet, men vi lärde oss massor om oss själva, varandra och framförallt att vi inte kan leva utan varandra! Vi gifte oss några månader efter att vi blivit ihop igen. Väntar ett barn till nu och har det prima.

Hur man gör vet jag inte... Bara att om man känner att han är den rätta är det värt att kämpa för. Kämpa satans jävel!!! Gör allt du kan! Basen är att försöka stabilisera upp sitt eget liv o sedan föra sitt liv samman med hans. Just nu minns vi fortfarande tiden isär som ett mörkt helvete men jag är säker på att det är det bästa som kunde ha hänt oss. Vi värderar helt andra saker nu! Stort lycka till, känner du att det är rätt så GE INTE UPP!

Hör av dig!!! KÄMPA!
För oss var det värt det!  
Vi separerade i februari och jag var hem-flyttad igen efter semestern. Ett väldigt jobbigt halvår har det varit, men jag ångrar det inte.
Det var så det var tvunget att bli. Vi var tvungna att bryta.
För oss var det gemensamt trodde jag. Han menar på att det var jag.. Det var det kanske..
Jag är glad att han inte gav upp på mig utan kämpade!!
Han fanns där i vått och torrt och bevisade inte bara i ord utan även i handling att det skulle vara vi!
Jag ville inte prata med honom heller, tyckte det var jobbigt. Jag var nog inte snäll vid han alltid men han stod ut.. 
Och väl är väl det för jag har aldrig varit lyckligare!
Så mitt råd: Ge inte upp! Kämpa för ER om NI är värda det!!
 
Lycka till!
 

Läser också & tar åt mig.

Kunde varit jag som skrev TS.Precis.

Och jag hoppas så innerligt på återförening.

Just nu är han kall & orkar inte ha kontakt.

Antar att jag ska låta honom vara & hoppas att han kommer.

Men hur gör man?

Han sa att han inte orkar ha kontakt, att han inte fixar att bara vara vänner. Så ska jag låta honom vara ett tag? Eller minskar chanserna då? 

Jag och min sambo var tillsammans först 2007 men gjorde slut efter ca 8 månader pga olika anledningar, vi gled isär och umgicks mer som vänner. Under en period så pratade vi inte något speciellt med varandra men sen vände det och vi träffades som vänner och fikade. Båda hade nya realtioner och vi hjäpte varandra med kärleksproblem osv. 2009 så bärjade vi umgås mer och mer och det ena ledde till det andra och i maj blev vi ett par igen. Vi blev gravida med dottern runt midsommar och vi väntar nu tvillingar :)

Mitt tips är väl egentligen att ha is i magen. Se hur det utvecklas, var inte på utan ta saker och ting som det kommer. Vem hade kunnat ana att vi skulle vara där vi är nu?  

Puffar!

Ingen mer?

Träffade min man när jag var 19 och han 20. Hade ett barn som han verkligen tog till sig. Jag hade inte vuxit upp... Min man var och är som ingen annan; omtänksam, förstående, snäll och förlåtande.

Men jag valde så fel.. Var otrogen.. Lämnade honom.. Vi hittade varandra efter några jobbiga år m män som inte var bra för själen.. Sen hände samma sak. Jag lämnade honom för en förälskelse.. Återigen hittade vi tillbaka efter 1 år och jag var då gravid m förälskelsen... Det tog mig ca 10 år att växa upp och förstå mig på KÄRLEK. Att våga tillåta någon vara snäll emot mig. Min man var vid min sida hela graviditeten och förlossningen.. 5 år har gått sedan sista bryter. Nu har vi hittat hem och har gift oss.. Och väntar smått.. :)

Kärlek är inte lätt.. Men man måste ha tålamod och vänta.. Allt ordnar sig till sist. Ibland tar man bara lite för svåra vägar för att nå fram.....