Ni som har "jobbiga" adopterade barn eller familjehemsbarn, ångrar ni er ?

Dummaste frågan någonsin. Alla som fött barn som msenare visat sig ha adhd eller liknande...Skulle de också ångra sig då eller? Eller du menar att barn som kommit ut ur fittan är mer älskade än adopterade? 

Men alla barn adopterade eller inte kan ju ha dessa problem. Varför skulle man ångra sitt barn?

När det gäller familjehem bör också sådana vara föreberedda på att få fosterbarn som kräver mycket av fosterföräldrarna. 

Ts jag förstår det som att du befinner dig i en svår situation. För barnets skull behöver du söka hjälp. Känner man att man ångrar sitt eget barn så behöver man få kvalificerat stöd av en psykolog\kurator. Är du familjehem så bör det finnas en familjehemskonsulent att prata med.

Öppnar man hemmet för barn som varit med om separationer, traumatiska händelser, blivit övergivna kanske inte bara en gång utan upprepade gånger måste man ha kunskap och förberedelse på att barnet har skador.

Ts du behöver kunskap, avlastning och få möjlighet att prata med någon om det du upplever.

Beror väl lite på ålder på barnet o hur det beter sig. Tror de flesta av er här tänker på små barn, men pratar vi tonåringar är det lite annorlunda.

Min mamma o pappa blev familjehem åt ett problembarn när vi flyttat hemifrån. Denna stackars flicka hade genomlevt mycket i sitt liv innan hon kom till mina föräldrar, bla våld i hemmet där hon själv blivit misshandlad. Dessutom hade hon Adhd o var väldigt svår på alla sätt. Av Soc räknades hon som "svåraste sorten", vad de nu kallas o mina föräldrar fick massor av stöd o hjälp, kurser, samtalsgrupper, psykologhjälp åt barnet o dem osv. Men trots all hjälp rymde flickan hemifrån många ggr, blev haffad av polisen, slogs på stan osv. Detta trots ett riktigt stabilt hem. Gränsen gick när denna flicka började slåss med min mamma, dvs hon gick till angrepp o min mamma fick brotta ner henne. Vid ett senare tillfälle hotade hon min mamma med kniv o sa att hon skulle "snitta henne när hon sov". Då, efter 2 års faktiskt helvete, fick mina snälla föräldrar nog o gav upp. Flickan tror jag då var 16 år o fick med hjälp av soc hjälp att skaffa lägenhet, eftersom inget annat hem skulle klara av henne..

Mina föräldrar fick istället en ny tonåring med svåra problem, men OJ vilken skillnad. På de 3 år hon nu bott hos mina föräldrar har hon förvandlats från ett våldsamt "out-of-controll"-barn som skolkade hela 6an till en toppstudent som vill bli advokat. Hon går nu i 9an. Mina föräldrar har verkligen hjälpt denna flicka, även om de fortfarande har problem med flickans störda föräldrar som vägrar samarbeta. Som tur är sköter Soc det mesta av dessa problem.

Så, om du ts känner att barnet förstör ert liv, och att ni inte kan hjälpa det, prata med Soc. Fråga vad ni kan få för stöd, o om det kanske rent av är läge att ni lämnar över. Kanske funkar inte barnet i just ert hem?! Kanske funkar ett annat bättre, kanske kan ni få stöd som gör att det funkar. Tänk över vad som är bäst för er o barnet.

Säger inte att man ska ge upp stackars barn men man ska självfallet inte banka huvudet i väggen heller eller utsätta sig/sina barn för psykisk/fysisk fara. Lycka till!