Bor i etta (30kvm med kokvrå) med två barn
Hej. Är ny hos Familjeliv. Hehehe kanske t.o.m är lite för gammal för Familjeliv? Börjar mina bana här med att fråga om Era åsikter beträffande OM man kan kalla mig en dålig mor som sitter i en etta med två barn 5 resp. 8 år? Skillsmässa och dålig ekonomi har försatt mig i denna sits. Omgivningen påståenden: "ojojoj, hur går det för barnen?" gör att jag känner mig som en dålig mor. Är vuxen och har fast anställning "så nog borde man vara vuxen nog att klara av sin ekonomi". Barnen ser inte ut att fara illa på något sätt. Vi har det väl igentligen rätt mysigt MEN det dåliga samvetet biter sig fast i mig. Bor i en relativt liten stad och jag har INGA i min bekantskapskrets som bor som jag. Alltså är jag "hon som bor i en etta med två barn, stackars barn". Bjuder inte hem vänner pga rädslan att bli "stämplad", äldsta barnet får leka hos sina kompisar istället för att bjuda hem dem hit pga min rädsla att HON ska bli "stämplad". Vet själv hur det var att växa upp i trång bostad när jag var liten. Det fick jag allt "äta upp" i skolan med gliringar och elakheter... Hur som helst: Kära Ni, hur gör jag för att komma över denna känsla av att vara en misslyckad, ensamstående mor som hela tiden måste försvara mig och mitt val av boende? Det är ju givetvis inget som kommer att fortgå i all oändlighet, men behöver komma på fötter först.....